Obskyra favoriter

Detta kanske är ett välkänt faktum, men likväl: de bästa låtarna är inte (nödvändigtvis) de största hitsen. Tvärtom tycker jag att många udda b-sidor eller vanliga albumspår har något som gör dem till mina favoriter i en artists repertoar. Här kommer alltså min Spotifylista på obskyra favoriter. Helt enkelt mina favoritspår av grymma artister, i de fall där många kanske bara har hört låtarna som hamnat på listorna. (En fulltextversion följer nedan, om du inte har Spotify).

Vilka är dina obskyra favoriter?

(Ursäkta dröjsmålet förresten. Jag har väldigt mycket annat att göra just nu, men jag kommer tillbaka igen, jag lovar!!)

Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I'm Dying
Eels – Packing Blankets
Radiohead – Like Spinning Plates (Live)
Pet Shop Boys – I Wouldn't Normally Do This Kind Of Thing
Kate Nash – Don't You Want To Share The Guilt?
R.E.M. – Why Not Smile
Aimee Mann – Invisible Ink
Madonna – Till Death Do Us Part
Blur – Caramel
Pulp – A Little Soul
Francoise Hardy – La Nuit Est Sur La Ville
Björk – Unravel
Bloc Party – This Modern Love
Oasis – Slide Away
Kent – Cowboys
The Concretes – Sugar
The Cardigans – And Then You Kissed Me
The Postal Service – We Will Become Silhouettes
Anna Ternheim – My Secret
U2 – Angel Of Harlem

Mitt stora reportage om graffiti och gatukonst!

"Graffiti och street art är en möjlighet för alla att se konst". Detta och mycket mer säger gatukonstnären Fabio "Limpo" da Rocha i mitt reportage på ämnet. Vi får också följa en stor målning från början till slut i superfina bilder av fotografen Carolina Hansson. Reportaget var det stora, avslutande arbetet i kursen som jag gått i kulturjournalistik vid Malmö högskola och ingår i ett grymt webbmagasin som en grupp av oss studenter gjorde. Läs Gata magazine här!

Även de andra magasinen och radioreportagen rekommenderas varmt! Det handlar bland annat om kulturtanter, skapandets villkor, och roller derby. Eller, för att citera kursansvariga Boel Gerell, "Vem är kulturtanten och vilka chanser har hon på en modern datingsajt? Finns det några hållbara alternativ till slit-och-slängkulturen? Är den svenska jämlikheten så mycket bättre än den japanska?" Se alla här: http://wpmu.mah.se/kj/kjk3-nr-2/

Veckans tre bästa

Detta vill jag rekommendera i veckan:

1. Copenhagen photo festival. Den 7-17 juni blir det utställningar, föreläsningar, workshops och allmänt fotofokus i stora delar av Köpenhamn. Hela programmet finns här.

2. KHM gallery. Som vanligt har Konsthögskolans elever en del spännande att bjuda på. Den här gången fastnade jag för Kianoosh Vahabis vackra och fascinerande utforskningar av korantexter. En datoriserad kvinnoröst läser upp vad jag antar är olika epiteter framför Allah i Koranen, medan de arabiska bokstäverna slingrar sig över metallcylindrar. Mäktigt. Max Ockborns skulpturer sade mig inte lika mycket, men de är ändå värda att se. Till den 9 juni. Läs mer på KHM:s sida.

3. Den 8-9 juni är det dags igen för festivalen Ladyfest, med bland annat humor, rullskridskodisko, artister som Alice B, tjejerna från Those dancing days nya projekt Volcano och queerdansbandet Klas-Ingelaz samt paneldebatt om hur arrangörer ska lyckas boka fler kvinnliga artister. Utöver en grym tvådagarsfest är detta nämligen målet med Ladyfest. Moriska paviljongen är platsen och hela programmet finns här.

Vilken besvikelse!

Filmfrossan kom av sig lite, tyvärr. ;) The Artist var inte alls så bra som jag hade förletts att tro, bland annat av Sydsvenskans recensenter Mattias Oscarsson och Martin Andersson. Jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte låta andras goda vitsord trissa upp mina förväntningar, men det är svårt. Jag trodde alltså att den skulle vara kanske 4+ eller till och med 5, men... naej. Den var helt okej. Det var roligt med svartvitt, (nästan) stumt och alla referenser till äldre filmklassiker. Höjdpunkten var en fin metascen i mitten där ljudet används på ett mycket effektfullt sätt. Men alla karaktärer var sjukt svåra att tycka om, handlingen var utdragen och temat var mitt mest hatade (män som är stolta och tycker synd om sig själva och plågar oss med detta genom hela filmen tills de till slut ger efter för en självutplånande kvinna, typ). Dessutom hade jag förväntat mig en trivsam feel-good film, men hur många självmordsförsök var det egentligen? Det räcker inte med ett lyckligt slut (det kan knappast komma som en spoiler i den här genren...) för att balansera omkring 1½ timme av självömkan. En trea, ger jag den.

Och Prometheus bestämde jag mig till sist för att inte se. Jag är en extremt känslig själ, helt utan ett uppbyggt försvar mot skräckfilm, och att göra mitt första trevande försök med genren i en biosalong i 3d - jag tror inte det. Det får bli dvd i dagsljus i goda vänners lag, tror jag.

Nåväl. Jag har tittat på intressant konst och lyssnat på grym musik i veckan så den har varit fin ur kulturell synpunkt ändå. Mer om detta framöver!