Hilary Mantel vann igen!

Nu är brittiska författaren Hilary Mantel den första kvinnan och den tredje personen att vinna prestigefyllda Bookerpriset två gånger. Jag har tipsat om fantastiska boken Wolf Hall tidigare, och årets uppföljare Bring up the bodies är precis lika bra.

Jag kan ärligt säga att de är de bästa historiska romaner jag har läst - det är vanligtvis inte riktigt min genre. ;) Jag har aldrig läst något så levande, intelligent och uppslukande som berättelsen om Thomas Cromwells strategiska väg upp i makthierarkin under Henrik VIII. Han är en av de mest mångfasetterade och intressanta karaktärer jag någonsin har stött på.

Två böcker som absolut kommer att bli klassiska. Jag ser oerhört mycket fram emot resten av serien!

Äta Sova Dö

Det är inte ofta man får följa ett projekt så länge som jag försökt att hålla ett öga på regissören Gabriela Pichlers film Äta sova dö. Första gången jag såg hennes namn var i en notis i Sydsvenskan 2009, där det nämndes att hon fått ett stipendium. Jag kollade upp henne och förstod att hon var uppvuxen i Örkelljunga - och därmed perfekt att intervjua i min dåvarande roll som kulturreporter på P4 Kristianstad. Det visade sig att hon snart skulle provfilma sin första långfilm i Hässleholm och då fick jag följa med och banda en intervju för Sveriges Radio. Läs och lyssna här.

Det är ett mycket spännande projekt av många skäl. Hon jobbar med befintliga miljöer i nordvästra Skåne, amatörskådisar och enkel utrustning. Hon lyfter fram arbetarklasspersoner med invandrarbakgrund som sällan syns på film. Och skildringen är både visuellt vacker, komplex och humoristisk utan von obenperspektiv.

"Jag vill förändra världen, hur präktigt och patetiskt det än låter. Många svenskar har en självbild, en bild av sitt land, att här är det bäst. Det är framför allt därför jag har gjort filmen - för att rasera den svenska självbilden", har hon sagt till tidskriften Filter.

Vilken kille!

Det är något med en riktigt bra konsert som gör att jag får förnyat hopp om mänskligheten. Det hände med Jens Lekman på KB den 14 september, <3, som efter sista extranumret lämnade scenen med orden "Ta hand om er". Och det hände nu med bästa Ken Stringfellow.

Jag erkänner att jag mest hakade på konserten av en slump. Klart att jag lyssnat på min beskärda andel av Posies genom åren, men numera har jag dålig koll. Men vilken kille! Ödmjuk, rolig och karasmatisk, med låtar som uppslukade mig vid första lyssningen, ett mellansnack som både roade och oroade (han skojade om Öresundstågen! Och han bor inte ens här! Vilken klarsynthet!) och en grym kostym. Vilken röst! Vilken kraft!

Lustigt nog var min spontana musikaliska parallell nya zealändska humorduon Flight of the conchords, men det ska mest tas som en komplimang. Stora skillnaden var inte antalet skratt, utan att han verkligen menar vad han sjunger. Det är fina grejer.

Det var så vitt jag kan minnas första gången jag har sett en artist tacka ljud- och ljusteknikerna och de andra anställda i lokalen. Och vi blev hans vänner för en kväll.

Keep in mind
that the fates are kind
if you let them be so
and I know you will
(Sista låten, "Here's to the future")

Skratt och gråt, precis som i fredags. Men det är en annan historia!