Blurs alla b-sidor äntligen på Spotify!

Det är sådana här stunder man går och väntar på. Glädjeämnen i vardagen som gör livet lite lättare att leva. Dagens var upptäckten att Blur har lagt upp alla sina b-sidor på Spotify! Jag slipper alltså rota fram min visserligen vackra 10th anniversay box set som kostade mig hela 1399 kr år 1999 (men som i gengäld gett mig över 10 år av tillgång till sagda låtar och som dessutom innehåller varje singelomslag). Plus att även fanklubbsläppen I love her och Close finns med (som jag visserligen också har hemma, men det lär ju finnas rätt många som inte var medlemmar då tänker jag...).

Det finns hur många guldkorn som helst i detta material men för att nämna några säger jag:
- bombastiska I know (delad förstasida på bandets allra första singel She's so high)
- charmiga I love - "She don't care if I live or die - that is why I love her" ;)
- kulthitten Popscene, den sjukt grymma punkpopsingeln som "bara" gick till nr 32 på brittiska topplistorna och därför aldrig varit med på någon Blurskiva
- svängiga Mace och I'm fine
- bästa versionen av fantastiska For tomorrow, nämligen Visit to Primrose Hill extended version, där blåset ges det utrymme det förtjänar
- finfina Magpie, en tonsatt version av en dikt av William Blake
- duetten med bästa Francoise Hardy, To the end (La commédie)
- öronmasken St Louis som jag ofta kommer att tänka på - "I don't want to be here" lyder refrängen ;)
- deras kanske bästa b-sida någonsin, All your life
- Alex remix av Bugman som avslöjar hans undertryckta discoböjelser
- och den bästa remix jag vet, Cornelius avskalade j-popinfluerade tolkning av Tender.

Självklart har jag lagt upp alla de låtar som är värda att lyssna in sig på i en Spotifylista.

Högt betyg till Veronica falls

Nu har jag hittat en sådan där skiva som får mig att minnas vad jag egentligen gillar för musik. Tyvärr händer det inte så ofta men bitvis glad och bitvis melankolisk pop med R.E.M.-gitarrer och körsång är ju bland det bästa jag vet, varför lyssnar jag inte mer på band som Veronica falls?
Waiting for something to happen är en finfin skiva, full av tweepop och tydliga referensramar. Förutom R.E.M. hör jag spår från tidig Blur (lyssna på introna till Oily water och sedan My heart beats), allt inom tweegrenrenoch säkert en massa annat som jag har för dålig koll för att känna igen.
Det är helt enkelt många välbekanta, finfina ingredienser som blir till en välkomponerad och god ny rätt.

Jag har testat att lyssna på deras självbetitlade debut också och den är mest irriterande, med körer som bara upprepar nyckelord från raden innan tills det kryper i kroppen. Nej, det är nu de har hittat rätt och för alla som gillar indiepop finns här många guldkorn. Mina favoriter är som vanligast de mörkaste - If you still want me och Last conversation.

Enda minuset är låten Daniel, ett fint exempel på mitt ständiga hatobjekt, låtar på temat "jag klarar mig inte utan dig". Ett föga konstruktivt budskap vare sig för det aktuella förhållandet eller för alla oss andra som lyssnar. Jag klarar mig alltid utan dig - lyckligtvis. Men mer om det en annan gång... ;)

Blur firar 21 år

Jag lyckades missa Blur på Way out West för att jag var i London, och i Hyde park för att jag åkt hem till Sverige. ;) Men gratisutställningen Blur 21 lyckades jag i alla fall se, på Redchurch street i Shoreditch. Full av originalfoton jag bara sett tidigare i form av affischer, tidningsbilder eller skivomslag samt en del skisser, till exempel till bandets logga.

Två höjdpunkter var Blurs Brit awards för skivan och låten Parklife, samt att den beryktade affischen med en naken kvinna på en flodhäst, vars foto pryder omslaget till första singeln She's so high, hade satts upp på en vägg utanför lokalen. ;) Fotot på bandet till skivan Blur var också vacker. Utställningen var liten, men klart sevärd! Mer info finns på Blurs officiella hemsida.

Fölsefirande med Blur

I dag fyller jag 32 år, och nästan samtidigt släpper Blur sin första singel på jag vet inte hur länge. Sammanträffande? I think not. ;)

Hur som helst, både Under the Westway och The puritan är rätt trevliga låtar, inte alltför olika det som Blur gjorde förr, som både finns på Spotify och Youtube, så kolla in. De har skrivits till bandets konsert i Hyde Park som ska avsluta OS i London - och som jag så klart missar, liksom deras spelning på Way out west - och det är oklart om det blir något mer från dem, så passa på nu!

Under the Westway - Spotify Youtube

The puritan - Spotify Youtube

Dessutom rekommenderar jag varmt en titt på deras gamla videor på Youtube. Jag började ju att gilla Blur på 1990-talet, före Youtube (ja, så gammal är jag!) så hade missat en del av pärlorna. Jag skulle nog vilja säga att alla videorna är bra och genomtänkta (Alex och Damon är alltid snygga, om inte annat) och sinsemellan väldigt olika. Sorgligt dock med videorna från Think tank - utan Graham på gitarr... 

Några höjdpunkter - Clockwork orange-referenserna i The universal, de kassa men ändå stämningsfulla Londoneffekterna i For tomorrow och självklart charmiga Parklife. För att inte tala om Girls and boys, som fick mig att bli kär i Alex, de spännande parallellerna mellan kultsingeln Popscene (som aldrig gick högre än till just #32 på de brittiska listorna) och monsterhitten Song 2, och animationerna i Coffee & tv. Ja, ni hör ju själva. Gå och kolla nu!

Och glöm inte min fina Spotifylista med det bästa som går att frambringa där ur Blurs karriär! (Det vill säga, inga b-sidor, men väl livetagningar, udda albumspår och hits).

Obskyra favoriter

Detta kanske är ett välkänt faktum, men likväl: de bästa låtarna är inte (nödvändigtvis) de största hitsen. Tvärtom tycker jag att många udda b-sidor eller vanliga albumspår har något som gör dem till mina favoriter i en artists repertoar. Här kommer alltså min Spotifylista på obskyra favoriter. Helt enkelt mina favoritspår av grymma artister, i de fall där många kanske bara har hört låtarna som hamnat på listorna. (En fulltextversion följer nedan, om du inte har Spotify).

Vilka är dina obskyra favoriter?

(Ursäkta dröjsmålet förresten. Jag har väldigt mycket annat att göra just nu, men jag kommer tillbaka igen, jag lovar!!)

Belle & Sebastian – Get Me Away From Here, I'm Dying
Eels – Packing Blankets
Radiohead – Like Spinning Plates (Live)
Pet Shop Boys – I Wouldn't Normally Do This Kind Of Thing
Kate Nash – Don't You Want To Share The Guilt?
R.E.M. – Why Not Smile
Aimee Mann – Invisible Ink
Madonna – Till Death Do Us Part
Blur – Caramel
Pulp – A Little Soul
Francoise Hardy – La Nuit Est Sur La Ville
Björk – Unravel
Bloc Party – This Modern Love
Oasis – Slide Away
Kent – Cowboys
The Concretes – Sugar
The Cardigans – And Then You Kissed Me
The Postal Service – We Will Become Silhouettes
Anna Ternheim – My Secret
U2 – Angel Of Harlem

Stoppa pressarna! Blur är tillbaka!

Och glöm allt som jag någonsin skrivit om musikfestivaler och artister och annat trams. Det här är The Real Thing.

Blur har just nu två spelningar bokade i år: avslutningsceremonin på OS i London (där de toppar före The Specials och New Order), och Way out west i Göteborg.

Galet. Men inte nog med det:

De släpper en ny skiva! 

(Kanske. Enligt en intervju i nya numret av NME (25 feb, men finns på nätet nu) är det i alla fall en möjlighet. Och reportern fick höra en ny låt, i ungefär samma stil som musiken på 2003 års album "Think tank". Alltid något. Jag citerar:

Damon: Don't count on it.

Graham: It'll probably happen.

Alex: There are definitely no plans to make one.

Dave: It's no secret that we're working on something.) 

Det skulle i så fall vara första gången sedan just "Think tank", den enda riktiga skivan efter att gitarristen Graham lämnade bandet.

Om det är sant så kan det nästan vara värt att väcka min slumrande fansida Defining Blur till liv.

Eller inte.

På musikgalan Brit awards i dagarna fick de i alla fall priset "Outstanding Contribution To Music".Inte mer än rätt. Lyssna bara på min Bluriga Spotifylista så förstår du. ;)

För övrigt måste jag säga att Way out west ser sjukt lovande ut redan. Blur, Florence & the machine, Feist, Bon iver, The war on drugs, Black keys, First aid kit och Deportees. Det börjar naturligtvis samma dag som jag ska se OS-dressyr i London. Gah. Snacka om problems of the privileged...

Kultur om fysik
Då har vi alltså fått nya Nobelpristagare i fysik, ett universum som utvidgas allt snabbare och mörk energi. Mycket spännande! För att fira tänkte jag tipsa om kulturutövare som också är fascinerade av fysik och naturvetenskap.

Tre låtar:
Spotifylista
Andrew Bird - Darkmatter. Intelligent pop med stråkar - den bästa sorten!
Keren Ann - 101. Atmosfäriskt och vackert med en text i gränslandet mellan religion, vardagskultur och naturvetenskap.
Blur (egentligen basisten Alex James) - Far out. Spaceig musik som namedroppar stjärnor. Alex har länge varit min största idol.
För övrigt är alla dessa fantastiska låtar från lika fantastiska album: Andrew Birds "Armchair apocrypha", Blurs "Parklife" och Keren Anns "101".

Tre filmer:
Gattaca - En tyvärr rätt okänd, men superintressant, science fiction med lite om rymden men fokus på genetik, hemligheter och individens kamp mot orättvisor.
2001 - A space odyssey. Förutsägbart, förlåt, men har du inte sett den är det kanske dags. Var beredd på att den är långsam men vacker.
The Matrix. En av mina favoritfilmer. Gränsen mellan verklighet och illusion är ett fascinerande tema. Och Trinity är coolast av alla sci-fibrudar (utom Starbuck i Battlestar Galactica).

Tre övriga:
Elin Ruuth - Fara vill (bok). Ett måste för den som har minsta intresse för mänskliga relationer, ensamhet och naturvetenskap. Jag plockar fram hennes prosadikter ofta.
Gustav Holst - Planeterna (klassisk musik). Förebilden för mycket filmmusik, inte minst den till Star wars, och min favorit i den klassiska genren. Pampigt och vackert. På Spotify
Star walk (app). Peka din smarta mobil mot himlen och se vad stjärnbilderna och planeterna heter. Ett av skälen till att jag skaffade en Iphone.