I går var jag på Gallerinatten i Malmö för andra gången, fantastiskt! Jag hade inte tänkt att
blogga om det så jag saknar en del information och bilder, men håll
tillgodo. Här är några av höjdpunkterna.
Vi började med en samlingsutställning
på Galleri Gordon. Jag kände direkt att det kunde bli en av
kvällens toppnoteringar och det var inte helt fel. Jag älskade den
fantastiska träspisen i naturlig storlek, med en yta som påminde om den utkarvande grafiska tekniken linoleumsnitt, en klockren parodi på
normaliteten. Jag tyckte också mycket om Olof Lindgrens (?) verk ”Alla vägar bär till Rom”. En vacker
och fängslande målning av en bil på en cirkulär väg utan början
eller slut, med ett implicit hot i form av en person som hängde i en
av lyktstoplarna, svår att upptäcka vid första anblick.
Konstnärerna var Sebastian Blomqvist, Sara Nilsson, Olof Lindgren,
Erik Tobiasson, Sera Cederberg och Tanja Obradovic men jag kollade
tyvärr inte vem som gjort just dessa verk.
Johan Tingnes installation "Cumulus" på
Makeriet erbjöd en både lekfull och mysig vistelse mitt inne i ett
moln av isoleringsfiber.
På Johan Berggren gallery fastnade jag
framför allt för Maria von Hausswolffs oerhört suggestiva
videoverk. Svartvita panoreringar ackompanjerade av ett
minimalistiskt men stämningsfullt ljudspår. Främst minns jag
verket laddade tablåer, exempelvis bilden av två kvinnor som sitter
stilla i en omfamning på golvet intill en säng. Känslan är
otrygg, som om en katastrof just inträffat. I en annan ligger en man
orörlig på ett golv. Precis när två skuggfigurer gör entré
framför honom och skulle kunna föra handlingsförloppet framåt,
kanske svara på frågan om vad som hänt, tonas bilden ut. Det är
ett kraftfullt och fräscht sätt att jobba som jag gärna ser mer
av.
Allison Smiths utställning "The fort" på
Signal – center för samtidskonst känns också nyskapande. Hennes
metod för attatt ifrågasätta den gängse svenska
historieskrivningen är att utgå ifrån gammaldags linneplagg som
marmelucker och arbetsskjortor, och trycka bilder från dåtidens
vardagsliv på dem. Motiv som en krossad tallrik med benknotor på,
ljusstöpning eller ett öppet fönster skapar en dissonans som
tvingar mig som betraktare att tänka efter och se historien på ett
nytt sätt. Plaggen hänger på träställningar och krokar
tillsammans med mer klassiska hantverksföremål av exempelvis
gjutjärn och näver – och så en vadderad huvudkrans som jag
nyligen fått lära mig användes när kvinnor i Sverige bar
vattenbehållare på huvudet. Det hade varit givande att visa den
funktionen, eftersom många besökare troligen precis som jag i
första hand förknippar detta vattenbärande med kvinnor i
subsahariska Afrika. Det hade gett extra kraft åt det anspråk som
lyfts fram i utställningstexten, att inte låta rasistiska krafters
historieskrivning stå oemotsagd. Men det är en petitess –
utställningen är tankeväckande och konkret på ett sätt som gör
att det både sticker ut och når fram.
När vi kommer ut på innergården
erbjuds vi skjuts till nästa destination på en cykelvagn i ett
reklamsamarbete mellan Malmös nya stadsdel Elineberg och flyttfirman
Move by bike. Stolarna är bekväma och vagnen är upplyst med en
slinga rispapperslampor. Fantastiskt!
"Fake bones" av Leif Holmstrand &
OLTA på Lilith performance studio är ett imponerande verk som jag
tyvärr inte hittar någon personlig ingång i. Jag är ingen van
performancebesökare och kanske just därför blir jag nästan rädd
när jag stiger in i det mörka utrymmet och verket drabbar alla
sinnen med full kraft. Det är oset från maten som en person står
och steker – med störst fokus på att åstadkomma ett ett ihärdigt
bankande med en visp i wokpannans kant, gipspulvret som ligger tjock
i luften och genast sätter sig på luftrören och den suggestiva
sångslingan med texten ”looking for bones in my ridiculous body”
på högsta volym. De flesta av medskaparna går runt i blöjliknande
konstruktioner och verkar mycket koncentrerade på sitt uppdrag att
flytta runt ben, mat och gips till och från ett snitt i magtrakten
på en jättelik låtsasbebis som ligger utfläkt över hela rummet.
I ett hörn står och hänger ett stort antal barnvagnar i travar.
Jag förstår ingenting men det är övertygande genomfört.
På Skånes konstförening uppskattar
jag Anika Schwarzloses idé att utforska statyer och moment, och
ifrågasätta deras beständighet, i utställningen "Monuments of the
future – part 1". En video visar turister som klättrar runt på ett
stort (kommunistiskt?) monument för att posera på bild, en annan är
en datorsimulering där kända statyer raseras och byggs upp i små
pixlar framför våra ögon. Vi sitter på ”betong”block, varav
det ena är fast och stabilt, medan det andra är mjukt och förvirrar
sinnet. Effektfullt.
På vägen tillbaka mot Möllan
snubblar vi över en av Gallerinattens bonusutställningar, utanför
det officiella utbudet. Det är det nya galleriet Slätten som endast
ska visa kvinnliga konstnärer och officiellt öppnar först 2016. Nu
ställs i alla fall Emma Blombergs fotoutställning "Självbild"
ut, där hon arbetat tillsammans med en grupp tonårsflickor för att
ta fram bilder där de själva har kontrollen över hur de gestaltas.
Det är ett mycket bra initiativ och många av bilderna är vackra
även om inget känns direkt överraskande.
Kvällens favorit måste ändå vara
Michael Dumontier och Neil Farbers gemensamma målningar i
uställningen "Memories not how you remembered them". Det är en
underbar samling av miniatyrer upp till en decimeter i kvadrat, med
diverse fyndiga budskap. Jag älskar både formatet och den
underfundiga humorn, bitvis rå och bitvis vemodigt vacker.
Vi avrundar med ett besök på Inter
arts center och utställningen "And again shifts/Och igen skiften" av Imri Sandström där jag ger toppbetyg åt ämnesvalet –
koloniseringen av Sápmi (det samiska landområdet i norra
Skandinavien/Ryssland). Dock tycker jag att utställningen går vilse
i ett esteticerande av texten som objekt, och hade hellre sett ett
tydligare fokus på Västerbotten istället för konstnärens val att
även bygga in texter om nordöstra USA samt av poeten och
litteraturvetaren Susan Howe. Det är ett dåligt tecken att den
komponent jag drabbas starkast av är en overheadprojicering av
ihopskrynklad plast mot ett plisserat draperi. Effekten är oerhört
vacker och oväntad men säger kanske inte så mycket om förtrycket
mot samer. Jag tycker i och för sig också hemskt mycket om greppet
med en datoriserad komponent där besökarna kan klicka på olika
delar av skärmen och därmed förändra texten och bilden som visas.
Interaktion på ett sätt som jag inte tidigare sett.
