Ottar och kärleken
Manus: Gunilla Thorgren
Regi: Maria
Löfgren
Malmö stadsteater, till den 8 november
Jag är inte alltid någon stor vän av
teater och ser ”teatralisk” som ett skällsord. Men den här
föreställningen är scenkonst i ordets bästa bemärkelse, och
dialogen är inte styltig i en sekund. Det här är på riktigt hela
vägen. Sällan har jag skrattat, och gråtit, så mycket på
teatern.
Historien om Elise Ottesen-Jensen, mer
känd som Ottar, är både gripande och inspirerande. Vi möter henne
i slutskedet av livet år 1973 i samtal med sin läkare och vän om
sin stundande begravning. Diskussionerna varvas med tillbakablickar
på uppväxten med den stränga prästen till far, systerns tragiska
öde, äktenskapet, tiden som skribent på den syndikalistiska
tidningen Arbetaren, vänskapen med författaren Moa Martinsson,
resorna land och rike runt för att prova ut pessarer till dåtidens
fattigaste kvinnor och den ständigt närvarande kampen för
underklassens makt över sin kropp och sexualitet. En kamp som fick
vissa att spotta efter henne och ge henne öknamnet ”den sexuella”,
samtidigt som personerna som hon kämpade för överöste henne med
tacksamhet och kärlek.
Ensemblen gör starka tolkningar av
komplicerade rollfigurer – Moa Martinsson, Ottar som ung och äldre,
maken Albert, chefredaktören för Arbetaren och Ottars läkare och
vän. Ytterst lite är svart eller vitt i den här föreställningen.
Den uppenbart begåvade skådespelaren Natalie
Sundelin får dock tyvärr spela två
rätt otacksamma roller i form av Ottars syster och den unga Alfa,
som manuset inte gör till mycket mer än stereotypa passiva kvinnor.
Iscensättningen är mycket ambitiös,
innovativ och lekfull med dans, musik och rekvisita som bärande
inslag. Skådespelarna kastar färg, skriver med krita på fonden och
lämnar scengolvet för att utnyttja hela lokalen, i bitvis ursinniga
urladdningar där megafoner och ballonger används på ett både
effektfullt och minnesvärt sätt. Och det görs befogade kopplingar
till dagens gräsrotsrörelser från abortförsvarare till Pussy
Riot.
Jag vill inte väcka orimliga
förväntningar på Ottar och kärleken. Alla kommer inte att gilla
den och självklart är den inte perfekt. Ett par scener drar ut för
länge på tiden och jag ställer mig delvis tveksam till greppet att
ge den stränga fadern och den otrogna maken så stor betydelse i
denna starka kvinnas liv. Men jag rekommenderar föreställningen
varmt och hoppas att den når en riktigt stor och bred publik. Det är
en skandal att Ottars otroliga gärning inte är mer känd och det
här är ett fantastiskt initiativ för att rätta till det.
I skrivande stund är ingen av de
kvarvarande föreställningarna slutsålda. När jag såg Ottar och
kärleken fanns det en hel del tomma stolar i salongen. Men i slutet
stod varenda en i publiken upp och applåderade.
När jag lämnar Intiman har tårarna
hunnit torka på kinderna och den kvardröjande känslan blir den av
kampvilja. Ottars historia och det som hon i stort sett ensam
lyckades åstadkomma i ett både fattigt och konservativt Sverige är
sjukt inspirerande. Fri abort, avkriminaliseringen av homosexualitet,
sexualundervisning i skolorna och billiga preventivmedel, till
exempel. Min slutsats blir att vi alla kan – och måste – kämpa
för en bättre värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar