Det har varit en intensiv vecka rent kulturellt för min del. I tisdags såg jag som sagt Manta på Skånes dansteater/Palladium, med efterföljande frågestund. Det var grymt. Jag kan inte uttrycka mig bättre än Malena Forsare på Sydsvenskan, så jag hänvisar er till hennes fantastiska recension i stället. Och till min intervju med dansare och koreograf Héla Fattoumi så klart. Det finns också ett kort videoinslag (på franska) med klipp ur föreställningen.
I onsdags var jag som sagt på Big boys gone bananas*, även det med frågor efteråt. Det blev också en artikel till Skånes Fria Tidning från ett mycket intressant samtal.
Och i fredags var det äntligen dags för konserten med Wu lyf på Inkonst. Jag har nog aldrig sett så många unga män i rutig skjorta på samma ställe, och då hänger jag ändå runt Möllan rätt ofta. ;) Men det var en riktigt bra konsert. Sångaren Ellery James Roberts är både snygg och intensiv, ingen dålig kombination, och även om det hela började lite stelt kändes det också äkta. Efter hand kom Roberts igång allt mer, liksom flera av de andra i bandet som till sist tog av sig tröjorna. Roligt att sångarens riviga sångröst märks lika mycket när han talar. Det mest anmärkningsvärda med sången är dock uttalet av ljuden, som är minst sagt bisarr. Han vill helt enkelt inte att vi ska höra vad han sjungar, har varit min slutsats. Att köra låtarna i Spotifys app Tunewiki är därför ganska kul, där man kan se texten samtidigt som man hör den. ;) Hur som helst: vi fick mäktig musik som framfördes snyggt och känslosamt. En fin spelning helt enkelt.
Hur de låter? Ptja, rivig och relativt melankolisk indierock är väl en början. Allmusic använder som vanligt sina träffande adjektiv: brooding, cathartic, searching, volatile, brash, fiery, reflective, rousing, autumnal, confrontational, dramatic, intense, passionate, theatrical, urgent, visceral, yearning, energetic, exciting, hypnotic. Så är det... ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar