Recension: Architecture in Helsinki, Kulturbolaget, Malmö 7 oktober 2011
Ibland förstår man inte en artist fullt ut förrän man sett deras livespelningar. I det här fallet hade jag inte greppat hur mycket 80-tal bandet andas förrän i fredags. Obegripligt men sant. Jag skyller på att 80-talet blivit en så stor del av 2010-talets elektroniska ljudbild att det kan vara svårt att skilja erorna åt. ;)
Hur som helst är det inte bara ljussättningen på scenen, Architecture in Helsinki ÄR CMYK, tryckfärgsuppdelningen i 80-talets mesta färger cyan, magenta och gult - med en liten gnutta svart. Den gnuttan är dock väldigt liten i kväll. Spelningen är precis som senaste skivan Moment bends i det att det låter polerat, glatt och ganska banalt. Det bandet tillför på scen är framför allt en dansglädje som inte är så tydlig på skiva. KB blir ett enda stort dansgolv. Kul.
Två minus dämpar glädjen något. Det ena är frontfigurens solglasögon, som skapar en onödig distans till publiken. Det andra är ljudnivån. Det var på KB jag fick min tinnitus och det är här jag känner hur den byggs på. Dåligt.
Jag har lyssnat mycket på Moment bends för att förbereda mig inför konserten, lyckat med tanke på den övervägande andelen låtar därifrån. Nu kommer jag nog inte att lyssna på det albumet igen. Däremot tänker jag föra över flera av låtarna till min permanenta vardagsspellista. Jag vet att jag kommer att bli glad när de dyker upp, och kanske återskapa KB:s dansgolv vid diskbänken. Jag ser dem också mer än gärna igen live. Det är inget dåligt betyg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar