Recension: Black swan

Den här recensionen skrev jag ursprungligen för min kurs i kulturjournalistik vid Malmö högskola.

Dvd-recension: Black swan, Darren Aronofsky, 2010

Svart och vitt, förförelse och oskuldsfullhet, våld och skönhet, upplösning och kontroll, illusioner och verklighet. Allt handlar om kontraster i denna film om den kuvade perfektionisten Nina (Natalie Portman). Hon är dansaren som får sin första huvudroll i baletten Svansjön. På något sätt måste hon gå in i två roller, som den sköra vita svanen respektive den onsdskefulla svarta.

Filmen är tajt genomförd. Inga onödiga karaktärer eller händelser dras in i berättelsen, utan den är lika sammanhållen och behärskad som Nina själv är (till en början). All musik är antingen från baletten, eller inspirerad av den. Det visuella är viktigt, med speglar som återkommande symboler, och enhetliga färger: svart och vitt hemma hos balettens konstnärlige ledare Thomas och rosa och vitt på sjukhuset och i Ninas flickrum. Ju längre in i filmen vi kommer, desto mer krackelerar dock den perfekta ytan, liksom gränserna mellan motsatserna. Den oskuldsfulla låter sig förföras, det köttsliga och våldsamma i den till synes vackra balettvärlden avslöjas och illusionerna tränger på ett fasansfullt sätt in i vardagen.

I den första sekvensen möter vi Nina. Hon dansar i strålkastarljuset, men runt omkring henne är det mörkt. Ur detta mörker dyker ett monster upp. Musiken blir allt mer obehaglig. Plötsligt dansar hon med monstret och flämtar skräckslaget. Sedan vaknar hon ur sin dröm, i ett rosa flickrum. En skrämmande scen har landat i vardag och dagsljus, men stämningen i filmen är satt. De korta stunderna av fasa återkommer, där vi med klassiska skräckfilmsmedel påminns om det otäcka som håller på att ske framför oss. Det dröjer dock innan vi kan säga säkert vem som egentligen är monstret. Många av karaktärerna slåss om den titeln: den krävande och förföriska chefen Thomas, den överbeskyddande mamman Erica, den bittra före detta primadonnan Beth och inte minst den utmanande nya dansaren Lily.

Det som sker skildras helt klart genom en manlig blick, där kvinnan har ett begränsat antal roller att välja bland: madonnan eller horan, den duktiga flickan eller den hysteriska sjuklingen. Trots denna kritik kommer filmen nog att dröja sig kvar hos mig länge, av många skäl. För den obehagliga stämningen och de starka bilderna. För den tekniska skickligheten, både i regin, skådespelandet, manuset, rollsättningen, ljudet och dansen. Inte minst för att historien är så gripande. Tidvis höll jag andan. Och berättelsen om den duktiga flickan som faller samman under en omänsklig press kommer nog tyvärr att fortsätta att vara högst relevant, för oss alla.