Filmfrossa!

Nu var det ett tag sedan. Jag har haft fullt upp med bland annat mina kurser i kulturjournalistik (som student) och medborgarjournalistik (som lärare). Och så fick jag lite skrivkramp av Apatiska för nybörjare. Den var bra som pjäs (kul, bra tempoväxlingar, välspelat, många oväntade vändningar), men lite tunn. Och definitivt för nybörjare.

Men nu händer mycket på filmfronten i Malmö som jag vill tipsa om:

- Ekofilmfestival pågår till och med söndag 1 april med bland annat "Homo toxicus" om miljögifter och tema stadsodling. Se mer på Panoras hemsida.

- International female film festival Malmö 2-4 april innehåller filmer från hela världen med ett särskilt fokus på Afrika. Filmerna handlar om allt från hiphop och fotojournalistik till könsstympning och barnsoldater. Särskilt sugen blir jag på "Difficult love", om fotografen Zanele Muholi och hennes bilder på det lesbiska Sydafrika, och kortfilmerna på "Shorts & champagne" som alla låter superintressanta. Se hela programmet på femalefilmfestival.se.

- Malmö queer filmfestival 12-17 april har ett rakt igenom toppenprogram där jag vill se alla filmerna! Svartvit queersci-fi får man inte varje dag, för att nämna något, och Tomboy om könsroller verkar toppen, liksom Förbjuden kärlek som jag varit sugen på ett tag. Även här är det hos Panora som du hittar mer info.

Apatiska för nybörjare

Det är inte alltid lätt att hinna med bloggandet, eller annat här i livet. Men i morgon har jag i alla fall bedömt att jag har tid att gå på teater. Jag vill verkligen se Jonas Hassen Khemiris pjäs "Apatiska för nybörjare", baserad på Gellert Tamas bok om apatiska flyktingbarn. Klockan 19 på Lunds stadsteater. Ska bli grymt! Fortsättning följer...

Feist var fantastisk! 
Vilken artist! Vilken röst! Vilken närvaro! Och så vidare. Feists spelning på Falconerhallen i Köpenhamn i går var typ magisk. Och oj vad vi fick valuta för pengarna. Omkring 2 timmar höll hon och bandet igång, dessutom efter en mycket trevlig inledning av Eirik Glambek Bøe och hans akustiska gitarr. Han återkom för övrigt mot slutet för en underbar duett med Leslie Feist under ett av två sjok med extranummer.


Jag hade glömt hur många grymma låtar hon har. A commotion, I feel it all, The circle married the line, Past in present, The bad in each other, My moon my man, I'm sorry. Men framför allt gör hon dem sjukt bra live. Hennes röst håller för alla prövningar, hon jobbar med kontraster i intensitet och sättning och inte minst utnyttjar hon verkligen sina skickliga medmusiker. I synnerhet de tre körsångarna gör ett makalöst bra jobb, och får också glädjande nog ett eget nummer att visa upp sig i, men även till exempel slagverkaren är riktigt bra. Gillar för övrigt skarpt greppet att utnyttja härliga ljud som en speldosa och bjällrorna i körsångarnas kläder. ;)

Fira tuffa tanter på kvinnodagen!

Det finns naturligtvis många bättre sätt att uppmärksamma Internationella kvinnodagen. Men medan du ägnar dig åt någon av dem, kanske du vill ha lite tuffa tanter i hörlurarna? Då finns bästa Spotifylistan här.

I kväll blir det Feist i Köpenhamn, tjohoo!

Slöjor, bananer och män i rutig skjorta

Det har varit en intensiv vecka rent kulturellt för min del. I tisdags såg jag som sagt Manta på Skånes dansteater/Palladium, med efterföljande frågestund. Det var grymt. Jag kan inte uttrycka mig bättre än Malena Forsare på Sydsvenskan, så jag hänvisar er till hennes fantastiska recension i stället. Och till min intervju med dansare och koreograf Héla Fattoumi så klart. Det finns också ett kort videoinslag (på franska) med klipp ur föreställningen.

I onsdags var jag som sagt på Big boys gone bananas*, även det med frågor efteråt. Det blev också en artikel till Skånes Fria Tidning från ett mycket intressant samtal.

Och i fredags var det äntligen dags för konserten med Wu lyf på Inkonst. Jag har nog aldrig sett så många unga män i rutig skjorta på samma ställe, och då hänger jag ändå runt Möllan rätt ofta. ;) Men det var en riktigt bra konsert. Sångaren Ellery James Roberts är både snygg och intensiv, ingen dålig kombination, och även om det hela började lite stelt kändes det också äkta. Efter hand kom Roberts igång allt mer, liksom flera av de andra i bandet som till sist tog av sig tröjorna. Roligt att sångarens riviga sångröst märks lika mycket när han talar. Det mest anmärkningsvärda med sången är dock uttalet av ljuden, som är minst sagt bisarr. Han vill helt enkelt inte att vi ska höra vad han sjungar, har varit min slutsats. Att köra låtarna i Spotifys app Tunewiki är därför ganska kul, där man kan se texten samtidigt som man hör den. ;) Hur som helst: vi fick mäktig musik som framfördes snyggt och känslosamt. En fin spelning helt enkelt. 

Hur de låter? Ptja, rivig och relativt melankolisk indierock är väl en början. Allmusic använder som vanligt sina träffande adjektiv: brooding, cathartic, searching, volatile, brash, fiery, reflective, rousing, autumnal, confrontational, dramatic, intense, passionate, theatrical, urgent, visceral, yearning, energetic, exciting, hypnotic. Så är det... ;)

Big boys gone bananas*

Lincoln Bandlow, Fredrik Gertten och moderator Suzanne "Suuz" Naffah.

Jag har lärt mig en läxa. Jag väntade för länge med att fatta beslut och faktiskt köpa biljett till konserten med M83 i onsdags, så det hann bli slutsålt... Men jag deppar inte för det. Jag var nämligen och såg dokumentären Big boys gone bananas* i stället. 

På Spegeln i Malmö var det först visning och sedan frågestund, med både regissören Fredrik Gertten, producenten Margarete Jangård och den amerikanske advokaten Lincoln Bandlow på plats. Och både filmen i sig och diskussionen var helt klart en upplevelse.

Om du inte känner till filmen, handlar den om reaktionerna på Gerttens förra film Bananas*, inte minst från fruktföretaget Dole, som stämde regissören, producenten och filmbolaget. Den efterföljande David vs Goliat-kampen fungerar perfekt som film.

Jag har nog en del invändningar mot detaljer i filmen och hur den är uppbyggd. Men i stort använder den sig skickligt av olika retoriska grepp, känslor och dramatik. Dun fungerar också bra som en allmän kritik mot hur medier påverkas av stora företag och pr. Filmen i sig är klart sevärd, eftersom den både är spännande och rolig, och eftersom den dessutom tar upp viktiga frågor, rekommenderar jag den varmt.

Läs mer på filmens hemsida.

Dansverk undersöker slöjan

I kväll ska jag och en kompis se Manta på Dansstationen, med efterföljande diskussion. Ska bli grymt! Den tunisisk-franska dansaren och koreografen Héla Fattoumi har varit med och gjort verket, som en undersökning av slöjan, hur den påverkar rörelsen, kroppen och hur vi ser på varandra bland annat. Jag intervjuade henne till första numret av Skånes Fria Tidning och den mycket intressanta intervjun kan du läsa här.

Stoppa pressarna! Blur är tillbaka!

Och glöm allt som jag någonsin skrivit om musikfestivaler och artister och annat trams. Det här är The Real Thing.

Blur har just nu två spelningar bokade i år: avslutningsceremonin på OS i London (där de toppar före The Specials och New Order), och Way out west i Göteborg.

Galet. Men inte nog med det:

De släpper en ny skiva! 

(Kanske. Enligt en intervju i nya numret av NME (25 feb, men finns på nätet nu) är det i alla fall en möjlighet. Och reportern fick höra en ny låt, i ungefär samma stil som musiken på 2003 års album "Think tank". Alltid något. Jag citerar:

Damon: Don't count on it.

Graham: It'll probably happen.

Alex: There are definitely no plans to make one.

Dave: It's no secret that we're working on something.) 

Det skulle i så fall vara första gången sedan just "Think tank", den enda riktiga skivan efter att gitarristen Graham lämnade bandet.

Om det är sant så kan det nästan vara värt att väcka min slumrande fansida Defining Blur till liv.

Eller inte.

På musikgalan Brit awards i dagarna fick de i alla fall priset "Outstanding Contribution To Music".Inte mer än rätt. Lyssna bara på min Bluriga Spotifylista så förstår du. ;)

För övrigt måste jag säga att Way out west ser sjukt lovande ut redan. Blur, Florence & the machine, Feist, Bon iver, The war on drugs, Black keys, First aid kit och Deportees. Det börjar naturligtvis samma dag som jag ska se OS-dressyr i London. Gah. Snacka om problems of the privileged...

Tjoho!

Älsklingarna Death cab for cutie är bokade till årets Siestafestival! Det var ju så fruktansvärt trevligt förra året, så jag funderar på om det inte är värt en biljett i år också. Ser att även till exempel Deportees och Jonathan Johansson ska dit. Är någon annan sugen?

Och så velar jag fortfarande när det gäller M83 på KB. De är ju sjukt bra iofs... Snart blir det nog bokat...

Dansföreställningen Manta ska jag i alla fall se på tisdag, på Dansstationen. Mer om det på bloggen framöver...

Jagfixering, etnicitet och kopplingen högklackat-orgasm

Jag tänkte inte att jag skulle skriva så mycket här, utan mest tipsa om andra texter som jag tycker att ni ska kolla in!

Dels var det Carolina Söderholm som i Sydsvenskan skrev så bra om Lunds konsthalls utställning av Miriam Bäckström "Motsatsen till mig är jag" att jag blev sjukt sugen på att gå dit innan den stänger den 25 mars. Jag har hängt mycket på Lunds konsthall i mina dagar, eftersom där alltid är intressant, alltid lugnt och stillsamt och alltid gratis. Men det var länge sedan nu, har så sällan tid att döda i Lund på det sättet längre. Nu känner jag dock att det är läge att göra en resa dit bara för att se konst. Ska bli kul!

Dels var det en av mina egna texter till Malmö Fria Tidning, så klart... ;) Jag har nämligen intervjuat en mycket intressant man, Thomas Chaanhing. Dansk skådis, aktuell just nu med en roll i Svts nya dramaserie "30 grader i februari". Och en förkämpe mot diskriminering på grund av etnicitet, kön och andra faktorer. Det blev ett spännande samtal om hur han själv ofta begränsas till att spela en typ på grund av sitt (kinesiska) utseende, om vilken skillnad ett blindtest kan göra och om att kulturen är sämre än näringslivet när det gäller mångfald. Rekommenderas!

Och dels vill jag tipsa särskilt om en av mina absoluta favoritskribenter, nämligen Hadley Freeman i The Guardian. På ytan handlar hennes frågespalt om mode, men det hade faktiskt lika gärna kunnat handla om vad som helst. Hennes vassa humor, normkritiska tänk och fantastiska formuleringsförmåga är värd att läsa oavsett om du bryr dig om kläder eller inte. En typisk rubrik är "Jeans aren't cool – they're dangerous. Just look at Jeremy Clarkson". Hon är helt enkelt grym!

Jag hade för övrigt missat ett av hennes inlägg, om att skotillverkaren Louboutin lyckats koppla högklackat till orgasmer, som jag måste citera här. För det första för att det är bra, och för det andra för att hon nämner världens bästa film, "The princess bride". Tjoho!

"In this now much-publicised interview, Louboutin claimed that "what is sexual in a high heel is the arch of the foot, because it is exactly the position of a woman's foot when she orgasms. So, putting your foot in a heel, you are putting yourself in a possibly orgasmic situation." To paraphrase Inigo Montoya in The Princess Bride, you keep using that word, Christian. But I do not think it means what you think it means. So unless you are intimating that "having an orgasm" is a fancy way of saying "having bunions", then no, wearing your insanely high shoes is not like having an orgasm", skriver hon. Så bra. (Bunion är för övrigt en form av artros i stortån.)

Having an argument with myself
Egentligen skulle jag vilja skriva något intelligent om det här. Men jag tror inte att jag kan skriva något bättre än: LÄS det som Maria Sveland har att säga på DN Kultur. Läs och begrunda. Och agera.

I stället kör jag något slags avledningsmanöver för alla mina känslor. Lite som kvinnan vars man omkom i en bilolycka. Hon klarade sig, men i stället för att larma SOS eller göra något annat konstruktivt, öppnade hon bakluckan och räknade apelsinerna, om och om igen, för att dämpa sin ångest. Eller så har jag fått det berättat för mig i alla fall.

För min del blir det Jens Lekmans ep ”An argument with myself” från i fjol (som jag just upptäckt). För att han är min favoritmänniska i hela världen just nu (utom min systerson). För att ingen annan kan skriva så här (det är ännu bättre med hans frasering och uttryck):
”I have to sit down on the curbside and count the coins in my pocket
See if I have enough cash to take a taxi home
...No
Alright, yes, can we just try to figure this out?
Can we just talk about this, please?
Nah, I don't wanna talk to you
OK, you wanna keep fighting?
Yeah, I wanna keep on fighting
Alright, fair enough”
För att han följt mig genom några av de viktigaste åren i mitt liv. För att han sjunger som en gud. Och för att han är lika kär i Kirsten Dunst som jag. ;)

En annan skiva som jag lyssnar på om och om igen just nu är The Pierces ”You & I”. Jag vet inte ens om den är särskilt bra, jag vet bara att jag är helt besatt av framför allt låten ”It will not be forgotten”. Bra röster gillar jag alltid, men melankolisk indiecountry är inte nödvändigtvis min grej. Det är inte djupt eller ens särskilt eget. Det är bara jäkligt bra. Får jag säga att det är bättre än First aid kit? ;)

Louisiana går från kvistar till träd

Louisiana har tre intressanta utställningar just nu, och mer bra grejer under året. Mest uppmärksamhet har väl Ai Weiwei fått, och ska du se honom har du fram till den 12 februari på dig. 

Jag tycker personligen inte att hans verk talar för sig själva fullt ut. Jag behövde informationstexterna för att sätta in dem i ett sammanhang och ge dem mening. En del är dock vackra eller roliga i sig. "Tree" är en underbar liten skog i utställningshallen som får mig att tänka på barndomens klätterträd. Vackert. Mycket kan man säga om "Fountain of light", men för mig är de kitschiga kristallerna också vackra. Men min favorit av det som visas i utställningen är ändå "Hanging man in porcelain", en vink till Marcel Duchamp. Snyggt gjort och kul.

Jag fick nog ändå mer ut av Andreas Gurskys lika storskaliga fotografier. Myllrande av detaljer, men också snyggt komponerande i stort. Han jobbar mycket med färger, vilket jag älskar, inte minst i bilden av ett lägenhetshus med olikfärgade rullgardiner i Montmartre och ett foto från Chicago chamber of commerce där de anställda verkar ha uniformer i olika fäger. Ibland finns bara en eller två små detaljer som nästan försvinner i ett stort landskap, som en linbana i dimman. Favoriten var kanske satellitbilden i serien "Ocean", där Nya Zeeland nästan försvinner i Stilla havet. Av uppenbara skäl. Bergen, vikarna och naturparkerna syns förbluffande väl på det avståndet. Men alla fotona är klart sevärda även för den som kanske inte brukar vara så konstintresserad.

Ellsworth Kelly är snarare motsatsen, en amerikansk konstnär, pionjär inom abstraktionen, som är mest intressant för den som, liksom jag, är sjukt imponerad av teknisk skicklighet. Jag blir alltid avundsjuk på tecknare som inte behöver sudda eller göra om utan som sätter en kontur med några få linjer. Några av hans teckningar av blommor och blad är extremt vackra. Kul att se.

Kommande utställningar som jag hoppas se är, som jag nämnt tidigare, "Avantgardens Kvinder 1920-1940" 14 feb-28 maj, samt även samlingen av självporträtt som ska visas 14 sep 2012-13 jan 2013. Även de nya tillskotten till samlingen "Pink caviar" 24 maj-19 aug och temat om nordisk arkitektur 29 jun-21 okt borde vara klart värda ett besök.

Provocerande om populärkultur

Första gången under Studio PSL som jag höll på att stänga av tv:n i protest var när Per Sinding-Larsen släckte i studion och plockade fram en kaffekopp att spå i. Va fan liksom. Men självklart måste jag utgå ifrån att den självparodiska framtoningen i SVT-programmet var medveten. Kanske till och med lite kul.

Att experterna i del ett av serien var två musikjournalister med många år i branschen, medan resten av panelen, förvisso föredömligt nog två kvinnor, var artister, ser jag som en brist. Behöver jag verkligen påpeka att det finns mer än en kvinnlig musikjournalist i Sverige? Gah. Intet ont om Titiyo eller Rebecca Scheja dock, de sa bra saker och tillförde diskussionen mycket. Klart att det är schyst med ett artistperspektiv på musiken.

Allra bäst med premiärprogrammet var ändå signaturen och lamporna. Och så lärde jag mig hur man uttalar Bon Iver (som om det vore franska, apparently). Fast jag har sagt det fel så länge nu att det nog är kört.

Nu låter jag neggig. Första delen var ett helgrymt program, intressant och annorlunda, som jag gärna hade sett fler än två avsnitt av under en säsong.

Nu ska jag titta på del två. 

J-pop och krautrock

Jag visste det redan när jag satte ihop den, min musikaliska årsbästalista för 2011, att jag skulle hitta en massa fler grymma skivor från året så fort jag var färdig. Så blev det så klart, men jag tycker ändå att listan har ett värde. ;)

Jag har lagt till en massa nya spellistor med lovande artister på sista tiden, så det kommer fler tips framöver. Men några skivor som jag särskilt vill lyfta fram redan nu är:

1. Austra "Feel it break". Lika bra som Au revoir Simone, eller till och med bättre. Bland det bästa jag hört på riktigt länge. Om mörkt mäktig, organisk elektro med en sjukt grym kvinnoröst låter som något för dig, ska du lyssna på det här. Bästa låt: "Lose it".

2. Githead "Landing". Om du, som jag, älskar repetitiv mörk rock som krautrock ska du inte bara lyssna på Electrelane (älska!) utan kan även ge dig på de här. Bästa låt: "Faster".

3. Shogu Tokumaru "Port entropy". Klassisk glad och lite galen j-pop. Bästa låt: "Lahaha".

Och en bubblare: Azure blue. Inte riktigt i klass med ovanstående kanske, men "Rule of thirds" är en riktigt trevlig svensk popskiva. I synnerhet "hiten": "The catcher in the rye". Jag har lyssnat en del på skivan i veckan och gillat den, och så såg jag att de skulle spela på Debaser i lördags. Sådant flyt har man inte ofta. Lyckligtvis ville en vän hänga på med kort varsel, och vi fick en toppenkväll med en riktigt schyst spelning, följd av dans till allt från Hanson och Snoop Dogg till MGMT, Blur och The Pipettes. Mycket bra dj:at av bland andra Idha H. från min kurs i kulturjournalistik!

Är det här konst?

Det är en fråga som jag tycker är superintressant, har uttalat mig om tidigare på sajten konstbegreppet.se, och säkert kommer att återkomma till i olika sammanhang.

Den blev extra aktuell i dag när jag såg en pytteliten butikslokal som tidigare stått tom och nu ser ut så här:

Är det konst, eller bara kul? Och spelar det någon roll? Enligt min egen definition beror det nog lite på syftet. Men jag blev glad att se det i alla fall.

Var det finns? På Malmös kanske bästa gata*, Kristianstadsgatan, så klart!

* Glassfabriken, Folkets park, lagliga graffitiväggen, Big hair mama, Amalthea bokkafé, Rundgång, Krets, och så har jag sett Vit päls turnébuss där ett antal gånger. ;) För att inte tala om associationerna till en annan fin skånsk stad...

Att göra-lista för våren

Jag som tyckte att jag var så fint i fatt. Sedan hade jag kombinationen nytt jobb och kursträff (på distanskursen i kulturjournalistik) i två dagar i veckan och så kom jag ur fas lite. Och missade både premiären för klubben Too cute to puke på Moriskan (bara kvinnliga artister och kvinnligt frontade band) och årets första Plattform på Dansstationen. Men nu är det nya friska tag som gäller! Här är lite av det som jag hoppas att hinna med i vår, än så länge:

Louisiana - fortfarande - helst både före den 12 feb och efter den 14 feb så att jag täcker in både Ai Weiwei och Avantgardens kvinder 1920-1940 samt fotografen Andreas Gursky

Ladies and gentlemen! - Kameran som spegel, Moderna museet Malmö, 18 feb - 22 apr med en massa kända fotografer

Maria Lusitano, Scattered Cartographies, Skånes konstförening 20 jan - 5 feb - konst om mötet med Sverige

Vit päls, KB, 11 feb - Ett band som kan göra en låt som Bull sommar hittills bör inte missas!

Svansjön, Kungliga baletten, Malmö opera 23-25 feb

Mitt dundersvåra "politiska" musikquiz

På min senaste fest bjöd jag på mitt första egenkomponerade musikquiz. Visade sig vara sjukt svårt men ändå uppskattat (tror jag). ;) Temat var politisk musik, i bred betydelse. 

Här kommer det, om du vill testa dig själv. Svaren lägger jag i en kommentar så att det blir svårare att se svaren av misstag. Och låtarna finns i den här Spotifylistan.

1. Midnight oil ”Beds are burning”
a. Vilken politisk fråga handlar texten om? Ett ord räcker.
b. Sångaren Peter Garrett fick en ministerpost när Labour vann valet i Australien 2007. Numera är han skolminister, men vilken post hade han under första mandatperioden? (Han hade egentligen tre ansvarsområden, men ett rätt räcker).

Sjöjungfrur och Black Sabbath...

... är titeln på min första artikel för Malmö Fria Tidning, som är en överblick över vårens kulturutbud här i Malmöområdet. Läs den här. Nu har jag verkligen koll på vad som händer framöver, och det ska märkas här på bloggen också. ;)

Glöm inte att du gärna får stödja vår satsning på en ny, fri tidning i Skåne genom en helt gratis provprenumeration i tre veckor. Anmäl dig här: http://www.fria.nu/prova

Satsa på en fri tidning!

Jag har precis fått ett vik på Malmö Fria Tidning, som just nu är inne i ett spännande skede där vi behöver allt stöd vi kan få!

Tycker du att det behövs fler oberoende medieröster i Skåne? I februari startar Skånes Fria Tidning, en lokal nyhetstidning med fokus på bland annat miljö, djurrätt, jämställdhet samt demokrati- och fredsfrågor.
För att det ska fungera behöver vi många prenumeranter snabbt. Bli prenumerant här: http://www.fria.nu/skane-pren?utm_source=fb&utm_medium=soc&utm_campaign=skftevent1
Och tipsa gärna dina vänner och bekanta!

Musik av tuffa tanter!
Mitt fina koncept ”Tuffa tanter”, ursprungligen från sekelskiftet, återkommer härmed i en något reviderad form. Då var det blandband, nu handlar det om en playlist i Spotify, men idén är densamma. Observera att det (tyvärr) inte handlar om något renodlat feministiskt manifest, utan mer om en lättsam samling av populärkulturella referenser till det faktum att Kvinnor Kan (sjungna av kvinnor, så klart). Medvetet feministiska verk (Sisters are doing it for themselves, Just a girl) samsas med mer allmänt politiska låtar (Talkin' bout a revolution, Sari) samt vad som kanske bäst ska beskrivas som trams (Chewing gum, I'm on my way), men den gemensamma nämnaren är att åtminstone jag tycker att det handlar om schysta låtar.
Saknar du något? Tycker du att något av nedanstående absolut inte ska vara med? Kommentera så ska jag se vad jag kan göra. ;) Och notera att Elastica skulle varit med om de bara fanns på Spotify...