Inspirerande och innovativt om ”den sexuella”

Ottar och kärleken

Manus: Gunilla Thorgren

Regi: Maria Löfgren

Malmö stadsteater, till den 8 november

Jag är inte alltid någon stor vän av teater och ser ”teatralisk” som ett skällsord. Men den här föreställningen är scenkonst i ordets bästa bemärkelse, och dialogen är inte styltig i en sekund. Det här är på riktigt hela vägen. Sällan har jag skrattat, och gråtit, så mycket på teatern.

Historien om Elise Ottesen-Jensen, mer känd som Ottar, är både gripande och inspirerande. Vi möter henne i slutskedet av livet år 1973 i samtal med sin läkare och vän om sin stundande begravning. Diskussionerna varvas med tillbakablickar på uppväxten med den stränga prästen till far, systerns tragiska öde, äktenskapet, tiden som skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, vänskapen med författaren Moa Martinsson, resorna land och rike runt för att prova ut pessarer till dåtidens fattigaste kvinnor och den ständigt närvarande kampen för underklassens makt över sin kropp och sexualitet. En kamp som fick vissa att spotta efter henne och ge henne öknamnet ”den sexuella”, samtidigt som personerna som hon kämpade för överöste henne med tacksamhet och kärlek.

Ensemblen gör starka tolkningar av komplicerade rollfigurer – Moa Martinsson, Ottar som ung och äldre, maken Albert, chefredaktören för Arbetaren och Ottars läkare och vän. Ytterst lite är svart eller vitt i den här föreställningen. Den uppenbart begåvade skådespelaren Natalie

Sundelin får dock tyvärr spela två rätt otacksamma roller i form av Ottars syster och den unga Alfa, som manuset inte gör till mycket mer än stereotypa passiva kvinnor.

Iscensättningen är mycket ambitiös, innovativ och lekfull med dans, musik och rekvisita som bärande inslag. Skådespelarna kastar färg, skriver med krita på fonden och lämnar scengolvet för att utnyttja hela lokalen, i bitvis ursinniga urladdningar där megafoner och ballonger används på ett både effektfullt och minnesvärt sätt. Och det görs befogade kopplingar till dagens gräsrotsrörelser från abortförsvarare till Pussy Riot.

Jag vill inte väcka orimliga förväntningar på Ottar och kärleken. Alla kommer inte att gilla den och självklart är den inte perfekt. Ett par scener drar ut för länge på tiden och jag ställer mig delvis tveksam till greppet att ge den stränga fadern och den otrogna maken så stor betydelse i denna starka kvinnas liv. Men jag rekommenderar föreställningen varmt och hoppas att den når en riktigt stor och bred publik. Det är en skandal att Ottars otroliga gärning inte är mer känd och det här är ett fantastiskt initiativ för att rätta till det.

I skrivande stund är ingen av de kvarvarande föreställningarna slutsålda. När jag såg Ottar och kärleken fanns det en hel del tomma stolar i salongen. Men i slutet stod varenda en i publiken upp och applåderade.

När jag lämnar Intiman har tårarna hunnit torka på kinderna och den kvardröjande känslan blir den av kampvilja. Ottars historia och det som hon i stort sett ensam lyckades åstadkomma i ett både fattigt och konservativt Sverige är sjukt inspirerande. Fri abort, avkriminaliseringen av homosexualitet, sexualundervisning i skolorna och billiga preventivmedel, till exempel. Min slutsats blir att vi alla kan – och måste – kämpa för en bättre värld.

Twee ...ish

Det här är tyvärr troligen inte en återgång till regelbundet bloggande, men man vet ju aldrig. Ville dock väldigt gärna dela med mig av min senaste spellista på Spotify som kom till efter att jag pratat med ett par vänner om tweepop (min favoritgenre tillsammans med krautrock, make of that what you will...). ;)

Allt är kanske inte regelrätt twee men det är sådant som jag förknippar med twee i alla fall. Handklapp, tamburiner, ljusa röster, melankoli förklätt till sockersöt myspopp. Lyssna och njut!

Länken finns här.

Och här är låtlistan (obs alla grymma band/låtnamn!):
1. S is for subway - When I was 12
2. Say yes if you love me - Acid house kings
3. Always spring - I'm from Barcelona
4. Get me away from here, I'm dying - Belle & Sebastian
5. Pretend (we're in love) - Amanda Applewood
6. I'm glad I hitched my apple wagon to your star - The boy least likely to
7. Fight for everyone - The leisure society
8. Gold - or something just as nice - Hari & Aino
9. The polaroid song - Allo darlin'
10. The music makes me sick - It's a musical
11. True or false - Bishop Allen
12. Sod off - The very most
13. Songs about you - Language of flowers
14. Phantom limb - The Shins
15. Black cab - Jens Lekman
16. If I died... - Sweet Baboo
17. Cup noodle song - Pineforest crunch
18. Elevator love letter - The Stars
19. The odd shopper - The Ethnobabes
20. Loopy loopy love - The Brunettes
21.  Swimming pool - The Submarines
22. T-shirt weather - The Lucksmiths
23. Sugar - The Concretes
Bonusspår: 24. Here comes the sun (live) - Belle & Sebastian

2013 = Nyckelns och den unga fantasyns år

Jag läste 19 böcker förra året, varav 18 var skrivna av kvinnor. Delvis beror detta på att jag ägnade en stor del av året åt att läsa en massa grym ungdomsfantasy. Har du inte fastnat än, tycker jag att du ska ge det en chans. Ungdomsböcker av hög kvalitet är till för alla som är eller någon gång har varit ungdomar. Avfärdar du dem missar du verkligen något.

Min största läsupplevelse var Nyckeln, den sista delen av Sara Bergmark Elfgrens och MatsStrandbergs trilogi om sju tonårshäxor i Bergslagen. Spännande, välskrivet, genomarbetat, med starka karaktärer som känns som ens vänner. Det känns som en klassisk idé att tvinga ihop en grupp sinsemellan väldigt olika personer att rädda världen tillsammans, och på ytan kan karaktärerna verka klyschiga (plugghästen, mobbaren, den mobbade, bimbon, och så vidare) men här får de verkligen djup och komplexitet. De bråkar och gör misstag och pratar som riktiga människor, precis som Maria G Francke påpekar i sin recension i Sydsvenskan. Rekommenderas för alla som någon gång varit tonåringar. Se också mitt tidigare blogginlägg om Cirkeln, del 1 i serien.