Årets bästa 2012

Jag vill inte vara en sådan som summerar musikåret redan i november (som t.ex. NME gjorde!). Men jag vet ändå redan nu att det kommer att vara en hel del guldkorn som jag missat och vars storhet jag kanske inte inser förrän i början av 2013. Det hände i alla fall i år och därför har jag med några eftersläntrare från slutet av 2011 nedan. Som vanligt har jag också upptäckt några äldre artister/skivor i år och dessa vill jag också inkludera. Hela Spotifylistan med all den musik jag gillat mest under 2012 finns här. Men här är också några listor som sammanfattar det allra bästa ur mitt musikår.

Upptäckterna
1. Alice B - Alice B
Går också in under årets bästa liveupplevelser. Skivan har flera riktigt bra spår men det är Någonting? Nej som fastnat allra mest hos mig. Fina grejer. Så ung men redan så begåvad. Jämförelserna med Håkan Hellström är mest orättvisa eftersom hon faktiskt sjunger bättre. Hon har ett fantastiskt band bakom sig med en sjukt begåvad backupsångare som vi säkert kommer att höra mer av även på egen hand och årets coolaste trummis.

2. Alex Winston - King con
Fire ant och Velvet Elvis är lätt två av årets bästa låtar. Snygg och välgjord pop med känsla.

3. Chairlift - Something
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. 80-talsinspirerat med många olika stilar på samma platta. Grym. Bästa spår: Wrong opinion

4. Perfume genius - Put your back N 2 it
En av årets vackraste, vemodigaste och mest avskalade skivor. Se också John Grant nedan. Bästa spår: Dark parts

5. Siri Karlsson - Gran fuego
Mer folkmusik åt folket, säger jag. Bästa spår: Sierra Nevada och Den gamle

Weekend - vilken film!

Wow. Weekend är fängslande, ärlig och hjärtskärande och en av de finaste kärleksfilmer jag sett tror jag. Kanske årets filmupplevelse också. Plus en helt underbar filmlåt: John Grant - Marz. (Och Chris New är rätt söt också.)
Se. Eller läs mer på IMDB.

Årets största förluster

Varje år förlorar vi sorgligt nog några viktiga kulturpersonligheter (medan andra kommer till). Det känns som ett tillfälle att uppmärksamma det de bidragit med så här kommer min personliga sammanfattning av 2012 års tråkigaste dödsfall ur ett kulturellt perspektiv.

FÖRFATTARE
1. Margaret Mahy
Kanske årets allra sorgligaste kulturförlust enligt mig. Denna mångfaldigt prisbelönta nya zeeländska författare finns översatt till svenska och är kanske mest känd för underbara, humoristiska barnböcker som The great piratical rumbustification men har också skrivit fantastiska fantasy/sci-fiböcker för ungdomar som The changeover - fortfarande en av mina absoluta favoritböcker. En grym kombination av teman om att bli tonåring, familje- och kärleksrelationer och fantasy. The Guardian har publicerat en fin runa. Roligt att notera är att hon enligt en intervju för New Zealand book council räknade Diana Wynne Jones som en av sina favoritförfattare - jag med! Jag tänker alltid på henne med den här regnbågsfärgade peruken som hon ofta använde offentligt. ;)

Original photograph by Kathryn Lynskey 2011. Digitally altered by TimofKingsland. [CC-BY-SA-3.0-nz (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/nz/deed.en)], via Wikimedia Commons.

Karavan vänder världen upp och ner

Den 11 januari är det premiär för Karavans senaste nycirkusföreställning - och jag har biljett! Det kommer att bli fantastiskt! Själva beskriver de Karneval så här - jag citerar för att det är så himla roligt...

"En interaktiv olydig nycirkusföreställning - Vi vänder världen, värderingar och värden. Akrobatiska krumbukter omkullkastar kung. Ung bestämmer och kvinnan har pung. Absurd, grotesk och hysteriskt kul för ung som gammal. Båten har hjul. Kaos blir till ordning och världen är ful."

Jag skäms lite för att jag inte har bättre koll på Karavan. Har bara varit i deras lokal en gång, för ett litet smakprov ur just denna föreställning under Folkbildningsföreningens och Sofielunds Folkets hus Världskulturdagar. Jag blev då sjukt impad inte bara av deras grymma akrobatik, utan för att de verkade ha så fruktansvärt roligt medan de gjorde sina konster. Extremt inspirerande.

Läs mer här.

Asylmusikal för en värld utan gränser

No borders musical har varit på gång i två år, med både asylrättsaktivister och papperslösa bland de medverkande. En tillbakablick från en framtid utan gränser, med reflektioner, sång och dans kring dagens migrationspolitik och människors upplevelser av den. Den 20 december blir det premiär på Bastionen i Malmö. Läs Alejandra Pizarro Correas artikel här. Eller boka biljetter hos Kulturcentralen. Flera av föreställningarna är redan utsålda, så det gäller att skynda sig!

The Narnia code

Som vuxen har jag inte reflekterat så jättemycket över Narniaböckerna, bara mints hur mycket jag älskade dem som barn, läst om och uppskattat dem lika mycket nu. Men när jag tänker efter är de ju ganska lustiga - sinsemellan extremt olika och med en rätt udda blandning av både påhittade och etablerade mytiska figurer från diverse traditioner.

Därför blev jag fascinerad av en artikel i Sydsvenskan i veckan om C.S. Lewis. Dels har författaren precis valts in i Poets' corner i Westminster Abbey (här är det väl ändå läge för ett "Äntligen!"?) och dels var han för något år sedan föremål för en bok som nu har kommit i en enklare version, "The Narnia code". Populistiskt, ja visst, men också jäkligt spännande.

Forskaren Michael Ward har nämligen en teori om att varje Narniabok motsvarar en "planet" enligt den gamla världens sätt att dela upp dem (solen, månen, och de fem planeterna som är närmast solen). Detta ska då förklara både stämningar och vilka figurer som dyker upp.

Tydligen är boken intressant läsning även om man inte alls håller med om teorin, eftersom den innehåller så mycket kul om medeltida symbolik. The Guardians mycket läsvärda recension tar även upp C.S. Lewis rätt uppenbara och omstridda kristna planteringar i boken och deras påverkan på till exempel en av mina andra författare, Philip Pullman. Artikeln rekommenderas!

Att komma över gammal kärlek

I veckan var jag på Linn Henriksson Strååts utställning Upplösningar på Makeriet i Malmö (till den 16 december, så skynda att fynda...). Den handlar om en självupplevd separation och olika delar av processen att komma vidare efter att relationen tagit slut. Bland annat ingår en video och en serie foton av fram- och baksidor på olika fysiska objekt med anknytning till relationen (bok- och skivomslag, biljetter, affischer...) som är sinnrikt presenterade i ett långt dragspel som fyller golvet. 

Jag hade en naiv förhoppning om att få hjälp med att bearbeta min egen ”stora” separation, men kände egentligen inte att jag fick några svar, vare sig från konstnären eller mig själv. Ett av verken är ett jättelikt pappersark, som hänger från taket. Båda sidorna är fyllda med handskrivna ord, som en straffuppgift efter skolan på svarta tavlan. På ena sidan står det ”jag måste släppa taget jag måste släppa taget jag måste släppa taget” om och om igen. På andra ”jag har släppt taget jag har släppt taget jag har släppt taget”. Men vad det magiska är som händer mellan ena sidan pappret och det andra förblir en gåta.

White cocktail och annan grym dans

Årets sista Plattform på Dansstationen i går var skoj, med bland annat några härliga, personliga julinslag från personal och andra. Överlägset bäst tyckte jag ändå om sista dansen, White cocktail av och med My Grönholdt. Den presenterades som en undersökning av ordning och kaos. Jag var osäker först, men i efterhand föll alla bitarna på plats. Jag blev nervös av att dansaren hade så lite kläder på sig, men det skulle visa sig vara en nödvändig del av verket.

Först byggdes ett mönster av toapapper i prydliga linjer på golvet. Sedan följde ett mellanspel, där pappret fyllde ut kalsonger, bröst, rumpa och skapade skägg. Och sedan kom höjdpunkten, kaoset, lössläpandet, böljande rörelser i ett moln av vitt. Att begravas i, rulla runt i, svepa omkring sig. Mycket vackert. Också kaxigt och kul, ett verk följt av skratt. En lek med genus, färger, former och rörelser. Något att minnas.

Plattform är alltid grymt som ett buffébord av korta verk, works-in-progress och smakprover. Nästa är redan den 18 januari. Ett annat datum att boka in redan nu är 30-31 januari, då Kirstine Ilum och Somatic Noise har premiär för Stimulation overload. Jag har sett tidiga fragment ur detta verk om utanförskap, inskränkt yttrandefrihet och flyktingens bemötande i ett nytt land och tror att det kommer att bli riktigt bra.

Tack för den här tiden, Stanza

I går tog Inkonsts litteraturklubb Stanza farväl efter tio år med ett jäkligt grymt och minst sagt varierat program.

Några citat:
"Jag är för demokrati om den är radikal."
"All riktig litteratur tar avstånd från kapitalism."
Mats Kolmisoppi, Undantagen

"Ändamålsenslighetens tidsålder"
Pär Thörn

"The purpose of political poetry is to make the world safe for love poems."
Shailja Patel

Även Tomomi Adachis humoristiska och fascinerande ljudpoesi och Ida Börjels kritiska analys av P1:s Dagens dikt var väldigt givande. Tyvärr kunde jag inte stanna för att se mono/mono och G=T=B=R=G, men jag måste ändå misstänka att kvällens höjdpunkt var Shailja Patel. Med sin djupt gripande och insiktsfulla text om migration och kärlek rörde hon mig till tårar, och även hennes kärleksdikt var imponerande. Blir väldigt sugen på att köpa hennes hyllade bok Migritude, som numera finns översatt till svenska även om jag personligen hellre läser på originalspråket engelska. Jag intervjuade henne till Skånes Fria Tidning häromdagen, finns att läsa här.

Träffa Sara Granér och Liv Strömquist!

Serietecknarna Sara Granér, Nanna Johansson, Sara Hansson och Liv Strömquist finns på Chez Madame på Falsterbogatan 1 i Malmö nu på söndag. Då är det nämligen seriesöndag och feministisk julmarknad med Malmös feministiska nätverk och den feministiska bokhandeln Hallongrottan. Kl 14 startar julmarknaden och kl 16-19 blir det serieuppläsning, signering och samtal. Låter sjukt grymt! Obs dock att tidigare inköpta böcker inte signeras, om de inte är från små oberoende bokhandlar...

I stället för Twilight

Trots bättre vetande är jag ett jättestort Twilightfan och hade lika kul på årets midnattspremiär av Breaking dawn II som förra gången. ;)

Men egentligen skulle jag hellre rekommendera en helt annan fantasyserie till den som vill läsa om en ung flicka och hennes väg in i vuxenlivet. Nämligen fantastiska Dragonsong och Dragonsinger av tyvärr framlidna kultstjärnan Anne McCaffrey från 1970-talet. De är fortfarande några av mina absoluta favoritböcker och Menolly är en stor idol. Hon delar en del egenskaper med Bella - ödmjuk, ensam och utanför med en lite disfunktionell familj - samtidigt som hon har sina helt egna drag - varav den stora musikbegåvningen är viktigast. Hennes vandring från utmobbad och nedslagen till att hitta sin egen plats i världen innehåller alla de klassiska dragen men blir inte sämre för det.