Inspirerande och innovativt om ”den sexuella”

Ottar och kärleken

Manus: Gunilla Thorgren

Regi: Maria Löfgren

Malmö stadsteater, till den 8 november

Jag är inte alltid någon stor vän av teater och ser ”teatralisk” som ett skällsord. Men den här föreställningen är scenkonst i ordets bästa bemärkelse, och dialogen är inte styltig i en sekund. Det här är på riktigt hela vägen. Sällan har jag skrattat, och gråtit, så mycket på teatern.

Historien om Elise Ottesen-Jensen, mer känd som Ottar, är både gripande och inspirerande. Vi möter henne i slutskedet av livet år 1973 i samtal med sin läkare och vän om sin stundande begravning. Diskussionerna varvas med tillbakablickar på uppväxten med den stränga prästen till far, systerns tragiska öde, äktenskapet, tiden som skribent på den syndikalistiska tidningen Arbetaren, vänskapen med författaren Moa Martinsson, resorna land och rike runt för att prova ut pessarer till dåtidens fattigaste kvinnor och den ständigt närvarande kampen för underklassens makt över sin kropp och sexualitet. En kamp som fick vissa att spotta efter henne och ge henne öknamnet ”den sexuella”, samtidigt som personerna som hon kämpade för överöste henne med tacksamhet och kärlek.

Ensemblen gör starka tolkningar av komplicerade rollfigurer – Moa Martinsson, Ottar som ung och äldre, maken Albert, chefredaktören för Arbetaren och Ottars läkare och vän. Ytterst lite är svart eller vitt i den här föreställningen. Den uppenbart begåvade skådespelaren Natalie

Sundelin får dock tyvärr spela två rätt otacksamma roller i form av Ottars syster och den unga Alfa, som manuset inte gör till mycket mer än stereotypa passiva kvinnor.

Iscensättningen är mycket ambitiös, innovativ och lekfull med dans, musik och rekvisita som bärande inslag. Skådespelarna kastar färg, skriver med krita på fonden och lämnar scengolvet för att utnyttja hela lokalen, i bitvis ursinniga urladdningar där megafoner och ballonger används på ett både effektfullt och minnesvärt sätt. Och det görs befogade kopplingar till dagens gräsrotsrörelser från abortförsvarare till Pussy Riot.

Jag vill inte väcka orimliga förväntningar på Ottar och kärleken. Alla kommer inte att gilla den och självklart är den inte perfekt. Ett par scener drar ut för länge på tiden och jag ställer mig delvis tveksam till greppet att ge den stränga fadern och den otrogna maken så stor betydelse i denna starka kvinnas liv. Men jag rekommenderar föreställningen varmt och hoppas att den når en riktigt stor och bred publik. Det är en skandal att Ottars otroliga gärning inte är mer känd och det här är ett fantastiskt initiativ för att rätta till det.

I skrivande stund är ingen av de kvarvarande föreställningarna slutsålda. När jag såg Ottar och kärleken fanns det en hel del tomma stolar i salongen. Men i slutet stod varenda en i publiken upp och applåderade.

När jag lämnar Intiman har tårarna hunnit torka på kinderna och den kvardröjande känslan blir den av kampvilja. Ottars historia och det som hon i stort sett ensam lyckades åstadkomma i ett både fattigt och konservativt Sverige är sjukt inspirerande. Fri abort, avkriminaliseringen av homosexualitet, sexualundervisning i skolorna och billiga preventivmedel, till exempel. Min slutsats blir att vi alla kan – och måste – kämpa för en bättre värld.

Frightened rabbit = bäst just nu

Jag trodde inte att de kunde toppa skivan The midnight organ fight och dess suveräna blandning av ordvitsar med en knivskarp skildring av en förlorad kärlek - men jag hade nog fel. Frightened rabbits nya skiva Pedestrian verse är något mindre hjärtslitande att lyssna på men berör på andra sätt lika mycket och är musikaliskt lika fulländad. De säger själva till DIY att det är det mörkaste de gjort men trots att det är mycket död upplever jag också att det finns mycket hopp. "There's still hope so I think we'll be fine" - även om nästa rad är "in these disastrous times" ;) (Oil slick).

Texterna är onekligen viktiga. Det här är ändå bandet som tidigare gett oss pärlor som "you're the shit and I'm knee deep in it" (My backwards walk) och otaliga vändningar kring armar och händer i Good arms vs bad arms, som dock kulminerar med att "I’m armed with the past and the will, and a brick". Nu får vi bland annat fyndigheter som "I'll never be holy, thank God I'm full of holes" (Holy).

Sångaren Scott Hutchison har i mina öron en rätt fulländad röst - lika säker och melodisk som uttrycksfull. Soundet är precis så som jag vill ha min indierock - också det melodiskt och bitvis pampigt, ibland aggressivt, ibland melankoliskt. Att de är skottar - och att det hörs tydligt i sången - är bara en bonus.

Jag har famlat lite efter rätt jämförelse men det var så klart skotska poppunkarna Idlewilds bästa stunder som jag tänkte på (det vill säga låtar som Actually it's darkness, Roseability och Let me sleep (next to the mirror) på 100 broken windows). Manic street preachers, King Creosote och Travis dyker också upp som möjliga liknelser men Frightened rabbit har mindre stråkar, mer tuffhet respektive högre kvalitet. Utifrån andra perspektiv än det rent musikaliska kan Frightened rabbit dock lika väl jämföras med ett av mina andra favoritband Eels, för intelligensen och balansen mellan sorg och humor.

Hoppas jag får se dem live i sommar, det kan inte bli annat än bra. Tills dess lyssnar jag, om och om igen.

Torftigt eller talande om migrationspolitik?

Nu har jag skrivit min andra dansrecension, efter att ha sett Stimulation overload på Dansstationen den 31 januari. Texten kommer i nästa nummer av den antirasistiska tidskriften Mana nu i vår.

Kirstine Ilum och Somatic noise som gjort föreställningen beskriver den själva som "...en rå, brutal, fysisk och fartfylld föreställning. Svart poesi blandas med uppmaning till eftertanke när utanförskap i vårt samhälle blir belyst". Utgångspunkten är Europas hårda migrationspolitik.

För att stämma av om jag var helt ute och cyklade när jag skrivit klart läste jag ett par andra recensenters texter och det var intressant att se hur olika man kan tycka om samma sak. Jag hade nog gett föreställningen 4 av 5 om jag skulle sätta betyg men av Anders E Larsson på nummer.se får den bara en tvåa. Kristina Nilsson på Skånskan är däremot mycket mer positiv.

Förhoppningsvis får jag tillstånd att lägga upp min text här efter att den kommit i tryck. Och så får ni hålla tummarna för fler föreställningar i vår av en klart sevärd dansupplevelse!

Det är Karneval i stan!

Så lyder rubriken på min recension av Karavans senaste föreställning Karneval som finns i senaste numret av Skånes Fria Tidning. Texten finns här.

Jag är ju ingen jättevan scenkonstrecensent (än!) men jag hoppas att jag har gjort den rättvisa. Det var en tänkvärd, rolig och omtumlande föreställning där alla medverkande stod för imponerande insatser. Jag hade ett par mindre invändningar men om du funderar på att se den rekommenderar jag det utan tvekan! Karneval går till och med den 27 januari. Läs mer på Karavans hemsida.

Feist var fantastisk! 
Vilken artist! Vilken röst! Vilken närvaro! Och så vidare. Feists spelning på Falconerhallen i Köpenhamn i går var typ magisk. Och oj vad vi fick valuta för pengarna. Omkring 2 timmar höll hon och bandet igång, dessutom efter en mycket trevlig inledning av Eirik Glambek Bøe och hans akustiska gitarr. Han återkom för övrigt mot slutet för en underbar duett med Leslie Feist under ett av två sjok med extranummer.


Jag hade glömt hur många grymma låtar hon har. A commotion, I feel it all, The circle married the line, Past in present, The bad in each other, My moon my man, I'm sorry. Men framför allt gör hon dem sjukt bra live. Hennes röst håller för alla prövningar, hon jobbar med kontraster i intensitet och sättning och inte minst utnyttjar hon verkligen sina skickliga medmusiker. I synnerhet de tre körsångarna gör ett makalöst bra jobb, och får också glädjande nog ett eget nummer att visa upp sig i, men även till exempel slagverkaren är riktigt bra. Gillar för övrigt skarpt greppet att utnyttja härliga ljud som en speldosa och bjällrorna i körsångarnas kläder. ;)

Recension av Torbjörn Flygts Outsider

Den här recensionen skrev jag ursprungligen för min kurs i kulturjournalistik vid Malmö högskola.


Recension: ”Outsider” av Torbjörn Flygt (Norstedts, 2011)
I Torbjörn Flygts Augustprisbelönade roman ”Underdog” lärde jag mig hur det var att växa upp som kille, i Malmö, på 70- och 80-talen, i arbetarklassen, med en ensamstående mamma. Världar som jag inte visste något om. Därför tyckte jag mycket om ”Underdog” och såg med stor förväntan fram emot denna uppföljare. ”Outsider” är en helt annan roman. Där ”Underdog” började i familjen, börjar ”Outsider” i kärleksrelationen. Familjen är ett fortsatt viktigt tema men fokus ligger på huvudpersonen Johan Krafts studieliv, yrkesliv, föräldraskap, flickvänner samt åter igen på samhällsklimatet. I ”Outsider” känner jag igen mig mer. Jag har också sett Sverige under 80- och 90-talen, pluggat i Lund och varit olyckligt kär. För mig blir igenkännandet faktiskt ett minus.

Recension: Black swan

Den här recensionen skrev jag ursprungligen för min kurs i kulturjournalistik vid Malmö högskola.

Dvd-recension: Black swan, Darren Aronofsky, 2010

Svart och vitt, förförelse och oskuldsfullhet, våld och skönhet, upplösning och kontroll, illusioner och verklighet. Allt handlar om kontraster i denna film om den kuvade perfektionisten Nina (Natalie Portman). Hon är dansaren som får sin första huvudroll i baletten Svansjön. På något sätt måste hon gå in i två roller, som den sköra vita svanen respektive den onsdskefulla svarta.

Recension Sova på marmorgolv

Intiman, Malmö stadsteater, 13 okt

(Följande skrev jag som en uppgift till min kurs i kulturjournalistik på Malmö högskola. Se mer om föreställningen eller boka biljetter på Malmö stadsteaters hemsida).

En man säger till sin hustru att han bestämt sig för att ta sitt liv. Hon svarar:

– Om det är det du vill. [Paus.] Jag lägger fram de vita byxorna.

Denna scen, mot slutet av Åke Catos pjäs, där Hjalmar Gullberg, hans fru Greta och deras vän överläkare Sture Berggren diskuterar skaldens planerade självmord, tycker jag är kvällens starkaste. Situationen är en drömsekvens där den välkände manusförfattaren lyckats skriva något som verkligen berör. Resten av pjäsen håller sig i stort till det lustiga och småmysiga, som är mer hemtamt för honom.

80-tal och dansglädje hos Architecture in Helsinki

Recension: Architecture in Helsinki, Kulturbolaget, Malmö 7 oktober 2011

Ibland förstår man inte en artist fullt ut förrän man sett deras livespelningar. I det här fallet hade jag inte greppat hur mycket 80-tal bandet andas förrän i fredags. Obegripligt men sant. Jag skyller på att 80-talet blivit en så stor del av 2010-talets elektroniska ljudbild att det kan vara svårt att skilja erorna åt. ;)

Hur som helst är det inte bara ljussättningen på scenen, Architecture in Helsinki ÄR CMYK, tryckfärgsuppdelningen i 80-talets mesta färger cyan, magenta och gult - med en liten gnutta svart. Den gnuttan är dock väldigt liten i kväll. Spelningen är precis som senaste skivan Moment bends i det att det låter polerat, glatt och ganska banalt. Det bandet tillför på scen är framför allt en dansglädje som inte är så tydlig på skiva. KB blir ett enda stort dansgolv. Kul.

Två minus dämpar glädjen något. Det ena är frontfigurens solglasögon, som skapar en onödig distans till publiken. Det andra är ljudnivån. Det var på KB jag fick min tinnitus och det är här jag känner hur den byggs på. Dåligt.

Jag har lyssnat mycket på Moment bends för att förbereda mig inför konserten, lyckat med tanke på den övervägande andelen låtar därifrån. Nu kommer jag nog inte att lyssna på det albumet igen. Däremot tänker jag föra över flera av låtarna till min permanenta vardagsspellista. Jag vet att jag kommer att bli glad när de dyker upp, och kanske återskapa KB:s dansgolv vid diskbänken. Jag ser dem också mer än gärna igen live. Det är inget dåligt betyg.