Intiman, Malmö stadsteater, 13 okt
(Följande skrev jag som en uppgift till min kurs i kulturjournalistik på Malmö högskola. Se mer om föreställningen eller boka biljetter på Malmö stadsteaters hemsida).
En man säger till sin hustru att han bestämt sig för att ta sitt liv. Hon svarar:
– Om det är det du vill. [Paus.] Jag lägger fram de vita byxorna.
Denna scen, mot slutet av Åke Catos pjäs, där Hjalmar Gullberg, hans fru Greta och deras vän överläkare Sture Berggren diskuterar skaldens planerade självmord, tycker jag är kvällens starkaste. Situationen är en drömsekvens där den välkände manusförfattaren lyckats skriva något som verkligen berör. Resten av pjäsen håller sig i stort till det lustiga och småmysiga, som är mer hemtamt för honom.
Handlingen utspelar sig i övrigt under en natt på lungavdelningen på Sus i Malmö. En pensionerad, cancersjuk advokat, Johan Svedin, har blivit lovad ett eget rum av sin vän professorn, men platsbristen gör snart att sjuksköterskan Dora rullar in en berusad man med lunginflammation. Den hemlöse Sigge har till en början svårt att få kontakt med den tillknäppte Johan. Men sjukdomen, och de gemensamma intressena Hjalmar Gullberg och alkohol, för dem under samtalet allt närmare varandra, och Johan lär sig bland annat att det värsta som finns att sova på är marmorgolv.
Jag tycker att skådespelarna lyckas förvalta både humorn och allvaret väl. Även ljud, ljus och scenografi håller sig till det okonstlade och realistiska. Under större delen av pjäsen sitter männen i var sin sjukhussäng. Det är alltså en relativt stillsam uppsättning utan större dynamik eller kontraster. De båda tillhör visserligen olika samhällsskikt men det blir snabbt tydligt att det är mer som förenar dem än som skiljer dem åt. De har samma etnicitet, båda har barnbarn och älskar pannbiff och de har dessutom gemensamma bekanta. Pjäsen är också klassiskt uppbyggd, på så sätt att det är den till en början arrogante Johan som utvecklas och stärks av mötet med Den vilde (Sigge). Vi märker att han blir mer jordnära när han till exempel slutar att be sköterskan att kalla honom Svedin. Sigge går däremot ganska oförändrad genom handlingen.
Jag fick alltså inte några stora utmaningar som åskådare, däremot en hel del klyschor och gubbighet. Åke Cato lyckas inte riktigt förvalta det potentiellt omtumlande i sin idé om mötet mellan liv och död, advokat och hemlös samt dikt och verklighet. Som 31-årig invandrarkvinna tillhör jag knappast heller pjäsens primära målgrupp, men jag uppskattade trots allt uppsättningen, som på många sätt är väldigt fin. Vill du ha många skratt och lite allvar, kan du säkert göra det också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar