Spännande grejer på CPH:DOX

Nu måste jag verkligen få tummen ur och för första gången besöka Köpenhamns dokumentärfilmfestival CPH:DOX den 3-13 november. Framför allt för att den hyllade nya filmen om de isländska postrockarna Sigur Rós (som jag älskar) visas där. Två gånger till och med, den 10 respektive 14 november. Och en film om Andrew Bird. Och en om George Harrison...

Det verkar vara hur mycket spännande som helst på programmet (läs hela här), inte minst viktiga politiska och samhällsbetonade dokumentärer, men för er som liksom jag är extra intresserade av musik, foto, konst eller dans rekommenderar jag följande (länkarna leder till info och möjlighet att köpa biljetter).

Så mycket bättre är tillbaka!

Klockan 20 i TV4 drar en av årets stora tv-händelser i gång igen. Jag håller tummarna så hårt för att det ska vara lika bra som första säsongen. Jag älskar covers som gör en helt ny tolkning av en känd låt (se nedan!). Det är också intressant att se hur musiker jobbar och hur de kommer överens. Den något otippade vänskapen mellan Petter och Plura var bara ett exempel. Det var nog fokusen på musiken, den avslappnade stämningen och känslan av att faktiskt lära känna artisterna som blev en sådan succé. Jag lärde mig massor om artister jag kanske inte kunnat så mycket om tidigare.

I år är det Lena Philipsson, Eva Dahlgren, Jason "Timbuktu" Diakité, Tomas Ledin, Laleh Pourkarim, Martin "E-Type" Eriksson och Mikael Wiehe som ska umgås, avslöja sina hemligheter och tolka varandras låtar. Borde bli intressant. Läs mer på TV4:s hemsida. Förra året la de upp programmen på TV4 Play efteråt, där de kunde beskådas i en vecka gratis och därefter mot betalning.

För att fira får ni här några av mina bästa covers, med tillhörande länkar!

Från Så mycket bättre:

1. Plura "Det hon vill ha" (han lyckas tillföra känsla till en bra men kanske lite ytlig låt)

2. Lill-babs "Så klart" (uppenbart, men den funkar så bra som bossa)

3. Plura "Logiskt" (ja, av någon anledning var Plura bara bäst!)

I största allmänhet - sådana som lyckas göra något helt eget av något riktigt känt:

1. Cookies n beans "First we take Manhattan"

2. Nouvelle Vague "Love will tear us apart"

3. Nada Surf "Enjoy the silence"

4. Lily Allen "Womanizer (acoustic)"

5. Wizex "Alla vill till himlen"

Recension: Black swan

Den här recensionen skrev jag ursprungligen för min kurs i kulturjournalistik vid Malmö högskola.

Dvd-recension: Black swan, Darren Aronofsky, 2010

Svart och vitt, förförelse och oskuldsfullhet, våld och skönhet, upplösning och kontroll, illusioner och verklighet. Allt handlar om kontraster i denna film om den kuvade perfektionisten Nina (Natalie Portman). Hon är dansaren som får sin första huvudroll i baletten Svansjön. På något sätt måste hon gå in i två roller, som den sköra vita svanen respektive den onsdskefulla svarta.

Bästa kvinnorna just nu

Mycket av min favoritmusik för tillfället är gjord av kvinnor - som det vore kul om fler upptäckte! (Även om inte allt är nytt...)

1. Little Marbles är grymt svängiga med suverän körsång. Ofta dansant, alltid kul och annorlunda, ibland lite psykadeliskt. Fula gubben Hitler är ett bra exempel på deras humor. Eller Du får mig att förlora. Eller deras version av Fat Joe featuring Lil Waynes låt Make it rain som framförts i Morgonpasset helg sommar i P3.

2. Nina Kinert är lite allvarligare och mer pretentiös, men det är riktigt vackert och stämningsfullt. Lite som El perro del mar men inte lika avskalat, och jag gillar Nina mer. Lite som Feist också ibland, men kanske lite matigare. Hon har en helt grym röst också. Börja med Tiger you, gillar du inte den kan det vara kört. ;)

3. Danska Oh land fick jag tips om av min kompis Jessica som blev förtrollad av hennes spelning på Siestafestivalen. Det är ganska lättlyssnad men smart och vacker pop från dans till ballad. Modern musik som passar vid många tillfällen. Singeln Sun of a gun är bäst.

Och så har ju både Björk och Feist släppt nya skivor nyligen, av hög klass. Rekommenderas!

Jag hjärta konstelever

Det säkraste kortet om jag ska gå på en konstutställning är att satsa på en samlingsutställning. När många konstnärer är med är det stor chans att åtminstone några verk är vackra, roliga, smarta, intressanta eller tekniskt väl utförda. I synnerhet när det är samtidskonst. Och allra mest gillar jag konstelever. Vet inte om det bara är som jag känner igen mig från min egen tid som konstelev (I wish!), eller mer troligt att jag tycker om när de testar grejer. Det är kul i alla fall.

Så i helgen var jag på Konsthögskolan Malmös senaste elevutställning, på deras galleri på Ystadsvägen. Den har öppet till den 29 oktober men jag önskar dig all lycka med att hitta öppettiderna, för dem hittade inte jag på deras hemsida. Nåväl, jag förlåter dem. ;) Jag har varit där ett par gånger och alltid hittat sjysta grejer. Några höjdpunkter den här gången: 

Fullspäckat

Nu händer det mycket. Den här veckan hoppas jag att på tisdag se dansföreställningen The art of seduction på Dansstationen, på onsdag Humorhimlen live på Babel och på torsdag dansfilmen Pina på Kino i Lund. Jag återkommer med en rapport. ;)

Recension Sova på marmorgolv

Intiman, Malmö stadsteater, 13 okt

(Följande skrev jag som en uppgift till min kurs i kulturjournalistik på Malmö högskola. Se mer om föreställningen eller boka biljetter på Malmö stadsteaters hemsida).

En man säger till sin hustru att han bestämt sig för att ta sitt liv. Hon svarar:

– Om det är det du vill. [Paus.] Jag lägger fram de vita byxorna.

Denna scen, mot slutet av Åke Catos pjäs, där Hjalmar Gullberg, hans fru Greta och deras vän överläkare Sture Berggren diskuterar skaldens planerade självmord, tycker jag är kvällens starkaste. Situationen är en drömsekvens där den välkände manusförfattaren lyckats skriva något som verkligen berör. Resten av pjäsen håller sig i stort till det lustiga och småmysiga, som är mer hemtamt för honom.

Missa inte Yoko Ono på Wanås!

I en vacker slottspark kissar en kvinna i brons i näckrosdammen. Naturen tar över matsalen, barn och vuxna hänger i gungor från träden och desperata rop efter mamma ekar mellan bokarna. Amerikanska Times Magazine har utnämnt Wanås till en av världens fem bästa skultpurparker och de borde ju veta. Det medeltida slottet och omgivningarna öster om Hässleholm är ett av Skånes allra bästa besöksmål enligt mig och har verkligen något för alla som gillar natur, konst eller bara överraskningar. ;)

Årets utställning avlutas den 30 oktober så det börjar bli dags att åka dit! Yoko Ono är en av konstnärerna som bidragit med bland annat äppelträd där hundratals besökare knutit fast lappar där de skrivit ner sina innersta önskningar. Hon visar också stegar mot himlen som minner om hennes första möte med John Lennon. Så som han själv berättat, klättrade han upp i en av stegarna på hennes utställning i London för att läsa en liten text hon skrivit i taket. Där stod ett ord: Yes. Han har senare sagt att det kanske inte skulle blivit något mellan dem om det stått något negativt, men det jakande beskedet blev inledningen på en av 1900-talets mest legendariska kärleksrelationer. Läs en artikel om mötet på How stuff works.

Parken är öppen året runt men till den 30:e finns det utställningar både inne och ute, samt kafé och butik (utom måndagar). Barn gillar också att upptäcka konsten på Wanås, har jag fått veta, och kommer in gratis. Så åk! Det går bussar från både Hässleholm och Knislinge, nummer 542. Hållplatsen kallas Vanåsslott. Åker du kollektivt får du rabatt på inträdet, som annars är 100 kronor för vuxna. Se Wanås hemsida för mer information samt fina bilder!

Jag har också skrivit en artikel om Wanås skulturpark på sidan 25-27 i Norra Skånes sommarbilaga, som kan skrivas ut som pdf.

Roligt, spännande, rörande och tankeväckande

Jag fick inte med mig någon på Cirkus Cirkörs fantastiska nycirkusföreställning "Wear it like a crown" när den gick på Malmö stadsteater, men nu har du som missade den en ny chans och jag rekommenderar dig verkligen att ta den.

Självklart var vissa scener bättre än andra men överlag var det riktigt bra. Superbegåvade akrobater, jonglörer och clowner som varvade tricks med en sorts visuell poesi, allt på temat att hantera rädsla och misslyckanden. Scenkonst att njuta av på många plan.

Rebekka Karijords supervackra låt Wear it like a crown är en bidragande faktor till känslan. Lyssna på Spotify här.

Föreställning visas som livebio, det vill säga att den direktsänds från Studio Acusticum i Piteå, den 13 november klockan 16 på Spegeln i Malmö. För mer info, biljetter, bilder och fler spelplatser, se Folkets hus och parkers hemsida.

Veckans mest rörande kulturyttring

Jag har gått förbi p-huset Anna igen, och den här gången fick jag se den sötaste målning jag någonsin sett, tror jag. Texten lyder "Mormor vila i frid 1926-2011". Färgerna och mönstren är desto mer livsbejakande. Jag hoppas att den får sitta kvar länge. 

Humortips

Jag hörde bra grejer efter förra gången som P3 körde Humorhimlen i P3 live. Nu är det dags igen, den 26 oktober på Babel. Radiofolk från programmen Cirkus Kiev, Pang Prego, Tankesmedjan och Hej Domstol snackar på scen och så utlovas "aprock" från Babian. Insläpp klockan 18.30 och det hela börjar 20.00 då även livesändningen i P3 drar i gång. Kvällen är gratis så jag ska verkligen försöka att ta mig dit. Fler som är sugna? Läs mer på Babels hemsida.

Dagens kulturkoll

Jag vet inte om jag vågar gå ut så hårt att jag kallar det här för tips. Men denna onsdag har i alla präglats av två kulturella yttringar. För det första har jag bokat biljetter till pjäsen Prins Charles känsla på Malmö stadsteater, efter Liv Strömquist. Mycket är utsålt så det blir först i november, men jag ser verkligen fram emot det! (Teatern körde lite marknadsföring på den lagliga grafittiväggen på p-huset Anna i Malmö. Den blev snabbt övermålad...)


För det andra har jag just sett dokumentären I Damernas detektivbyrås spår (som finns på SVT Play till den 11 november). Jag gillar böckerna av Alexander McCall Smith och det var verkligen intressant att se mer av Botswana, höra lite om hur böckerna blir till och träffa några av människorna som stått förebild för karaktärerna. Programmet är minst fyra år gammalt och Mr Smith själv är en rätt präktig och tillrättalagd figur, så det var verkligen inte det bästa jag sett, men naturbilderna och intervjuerna kompenserar en del. För mig blev den starkaste upplevelsen att se SOS Barnbyars by i Tlokweng och höra att den inspirerade barnhemmet i böckerna. Jag har stött organisationen sedan jag flyttade hemifrån 1999 så det berörde mig starkt att se dess arbete beskrivas så positivt. Jag noterar förresten att SOS Barnbyar just nu letar katastroffaddrar som skänker pengar till dess långsiktiga arbete på Afrikas horn. Läs mer här.

80-tal och dansglädje hos Architecture in Helsinki

Recension: Architecture in Helsinki, Kulturbolaget, Malmö 7 oktober 2011

Ibland förstår man inte en artist fullt ut förrän man sett deras livespelningar. I det här fallet hade jag inte greppat hur mycket 80-tal bandet andas förrän i fredags. Obegripligt men sant. Jag skyller på att 80-talet blivit en så stor del av 2010-talets elektroniska ljudbild att det kan vara svårt att skilja erorna åt. ;)

Hur som helst är det inte bara ljussättningen på scenen, Architecture in Helsinki ÄR CMYK, tryckfärgsuppdelningen i 80-talets mesta färger cyan, magenta och gult - med en liten gnutta svart. Den gnuttan är dock väldigt liten i kväll. Spelningen är precis som senaste skivan Moment bends i det att det låter polerat, glatt och ganska banalt. Det bandet tillför på scen är framför allt en dansglädje som inte är så tydlig på skiva. KB blir ett enda stort dansgolv. Kul.

Två minus dämpar glädjen något. Det ena är frontfigurens solglasögon, som skapar en onödig distans till publiken. Det andra är ljudnivån. Det var på KB jag fick min tinnitus och det är här jag känner hur den byggs på. Dåligt.

Jag har lyssnat mycket på Moment bends för att förbereda mig inför konserten, lyckat med tanke på den övervägande andelen låtar därifrån. Nu kommer jag nog inte att lyssna på det albumet igen. Däremot tänker jag föra över flera av låtarna till min permanenta vardagsspellista. Jag vet att jag kommer att bli glad när de dyker upp, och kanske återskapa KB:s dansgolv vid diskbänken. Jag ser dem också mer än gärna igen live. Det är inget dåligt betyg.

Svt play är bäst!
Måste tipsa om två grymma program på Svt play. I fredags visades dokumentären Två steg från Håkan, med fokus på fansens relation till Håkan Hellström i form av den unga Amanda Asp Hult. Lite onödigt arty kanske men med några av de finaste scener jag sett i år. Några killar på en fest spelar Håkan på högsta volym med fönstret öppet och sjunger med. Ett grabbgäng på gatan nedanför lägenheten stannar till och ansluter till sången. Vackert. Likaså när Amanda riktar orden till Nu kan du få mig så lätt till sin idol på scenen medan en tår rinner nerför hennes kind. Skildringarna av låtskrivande, repande, intervjuer och signering är också lysande. Jag ska inte avslöja det fina slutet! ;) Läs mer på Svenska Dagbladet.

Och så har vi ett av de bästa avsnitt av Kobra jag sett, om kött i kulturen. Föregångaren till Lady Gagas köttklänning, ett konstprojekt om de hundratals produkter en gris kvarlevor ingår i, lite Liv Strömqvist och en intervju med redaktören för amerikanska tidskriften Meat paper som bara handlar om kött. Fascinerande.

Kultur om fysik
Då har vi alltså fått nya Nobelpristagare i fysik, ett universum som utvidgas allt snabbare och mörk energi. Mycket spännande! För att fira tänkte jag tipsa om kulturutövare som också är fascinerade av fysik och naturvetenskap.

Tre låtar:
Spotifylista
Andrew Bird - Darkmatter. Intelligent pop med stråkar - den bästa sorten!
Keren Ann - 101. Atmosfäriskt och vackert med en text i gränslandet mellan religion, vardagskultur och naturvetenskap.
Blur (egentligen basisten Alex James) - Far out. Spaceig musik som namedroppar stjärnor. Alex har länge varit min största idol.
För övrigt är alla dessa fantastiska låtar från lika fantastiska album: Andrew Birds "Armchair apocrypha", Blurs "Parklife" och Keren Anns "101".

Tre filmer:
Gattaca - En tyvärr rätt okänd, men superintressant, science fiction med lite om rymden men fokus på genetik, hemligheter och individens kamp mot orättvisor.
2001 - A space odyssey. Förutsägbart, förlåt, men har du inte sett den är det kanske dags. Var beredd på att den är långsam men vacker.
The Matrix. En av mina favoritfilmer. Gränsen mellan verklighet och illusion är ett fascinerande tema. Och Trinity är coolast av alla sci-fibrudar (utom Starbuck i Battlestar Galactica).

Tre övriga:
Elin Ruuth - Fara vill (bok). Ett måste för den som har minsta intresse för mänskliga relationer, ensamhet och naturvetenskap. Jag plockar fram hennes prosadikter ofta.
Gustav Holst - Planeterna (klassisk musik). Förebilden för mycket filmmusik, inte minst den till Star wars, och min favorit i den klassiska genren. Pampigt och vackert. På Spotify
Star walk (app). Peka din smarta mobil mot himlen och se vad stjärnbilderna och planeterna heter. Ett av skälen till att jag skaffade en Iphone.

Thomas Öberg gjorde succé som föreläsare

Bob hunds frontfigur står på en pall i ett bibliotek rakt framför mig och sjunger "på kvällen blev det kväll, jag blev inte förvånad". Jag får nypa mig själv i armen, men så kan det gå till i Malmö en måndag. 

Innan den här bloggen ens var påtänkt var jag och en kompis och lyssnade på Thomas Öberg när han pratade om musik och böcker på Garaget i Malmö. Han verkade lite nervös, eller kanske bara blygsam, men gjorde ändå ett starkt intryck. Hade jag varit bloggare då, hade jag antecknat mer och kanske försökt få en intervju. Men jag vill ändå sammanfatta lite av vad som sas.

Architecture in Helsinki på KB i Malmö fredag 7 oktober

Spotifylista

1. W.O.W. - Live på Youtube

2. Desert island - Inofficiell video på Youtube

3. Do the whirlwind - Officiell video på Youtube

Jag är en sådan som blir väldigt påverkad av omslagsbilder. När det gäller det stora och brokiga indiebandet Architecture in Helsinkis senaste skiva ”Moment bends” stämmer fotot på ett plask i lysande turkost vatten mycket väl överens med musikens ljudbild. Det är riktigt färgglad och polerad solskenspop australiensarna bjuder på. På första spåret Desert island blir det nästan parodiskt med den kokosdoftande baktakten och panflöjterna. Texten bjuder dock på ett litet större djup, bland annat om Atlantis, och när jag fått ordning på den konstiga betoningen i sångens slutgiltiga, stämningsfulla klimax förstår jag att det handlar om att skapa en egen utopi. Musikaliskt är de inte så långt ifrån.

W.O.W. är en av mina favoritlåtar hittills i år, alla kategorier. Jag älskar kristallklara stämmor som denna sångerskas. Tempot går ner, ackorden går över till moll och ljudbilden rensas lite för en låt med andliga övertoner - W.O.W. syftar i det här fallet inte på värlens största onlinerollspel utan på en person som går på vattnet.

Skivan är ojämn men går aldrig under nivån ”trivsam”. Jag uppskattar den mer än deras första, ”In case we die”, som jag aldrig riktigt fastnade för. Därifrån plockar jag dock fram deras största hit Do the whirlwind. En enkel och extremt svängig keyboardriff och rytm får mina axlar och höfter att gunga innan sången kommer igång. Tillsammans bildar stämmorna en organisk, DIY-doftande helhet i andra änden av spektrat från autotune. Diverse ovanliga instrument skapar lager med rösterna eller sveper förbi för att pigga upp innan blåsinstrumenten får avsluta. EP-versionen skiljer sig en del.

På fredag spelar bandet på KB i Malmöklockan 23. Inträde 100 kr. Treefight for sunlight heter det danska förbandet, lyssna gärna på finfina singeln Facing the sun som förberedelse!