Jag har just läst en av de dramatiska
höjdpunkterna i del två av Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg och
Sara Bergmark Elfgren och jag känner fortfarande hur hjärtat bultar
och adrenalinet pumpar i kroppen. De blir så verkliga, Linnéa,
Minoo, Vanessa och de andra. Jag bryr mig på riktigt om hur det ska
gå för dem.
Böckerna påminner mig om Joss Whedons
kultförklarade tv-serie Buffy the vampire slayer på flera sätt.
Ett av dem är just hur mycket karaktärerna lever i mig. Jag och min
vän Madde satt och tittade på avsnitten flera timmar varje dag
under en period och det var en av många fina gåvor hon gett mig.
För ja, Buffy är lättsamma high school/college-miljöer, ironi och
dåliga effekter, men det är också starka, komplexa karaktärer,
spänning och fyndiga oneliners. Fantasyns monstrar blir ofta en metafor för olika problem som tonåringar kan möta och serien har starka feministiska inslag. Buffy, Willow, Xander och de andra blev
lika viktiga som mina egna vänner och jag oroade mig ofta för hur
det skulle gå för dem.
En annan likhet är handlingen.
Särskilt den första säsongen av Buffy har starka likheter med
intrigen i Cirkeln. Båda handlar om helt vanliga ungdomar som
plötsligt upptäcker att de har övernaturliga gåvor. De råkar bo
i en småstad där hinnan mellan vår verklighet och demonernas är
extra tunn. De har en kufisk manlig mentor med starka historiska
kopplingar som ska stötta dem. Och det som känns som den tydligaste
stölden är att de har representanter för den magiska världens
byråkrati som inte precis är på deras sida. På ett sätt är det
faktiskt lite irriterande att författarna tagit så tydlig
”inspiration” från en annan källa. Men med det sagt gör de
helt klart också något eget av sitt material. Och Buffy är i mitt
tycke en av de bästa förebilder man kan ha.