2015 års bästa kultur - folkdans, erotisk scenkonst och en massa grym musik

I Landets Fria Tidning har jag skrivit en årskrönika som sammanfattar mitt kulturår 2015, med listor över årets bästa scenkonst, spelningar, skivor och filmer. Sufjan Stevens, 69 positions, Pet Shop Boys, Linda Lovelace, Belle & Sebastian och The Globe Theatre är några av inslagen. Dessutom berättar jag om vad jag och författaren Margaret Atwood pratade om när hon var på Malmö stadsbibliotek, om årets höjdpunkt på en herrgård i södra England samt om Europas största folkdansfestival som hölls i Sverige för första gången någonsin.

Läs hela på landetsfria.se/a/121152.

När jag skrev den hade jag ännu inte nåtts av nyheten att Beatles numera finns på Spotify - vilket kanske får bli 2015 års bästa kulturhändelse ändå. ;)

Och så har jag i sedvanlig ordning gjort en spellista på Spotify med årets bästa låtar - från Seinabo Sey till Axwell^Ingrosso plus det bästa från Så mycket bättre och Eurovision samt nya upptäckter av äldre låtar.

Den finns på spotify.com.

Gott nytt kulturår 2016!

2013 = Nyckelns och den unga fantasyns år

Jag läste 19 böcker förra året, varav 18 var skrivna av kvinnor. Delvis beror detta på att jag ägnade en stor del av året åt att läsa en massa grym ungdomsfantasy. Har du inte fastnat än, tycker jag att du ska ge det en chans. Ungdomsböcker av hög kvalitet är till för alla som är eller någon gång har varit ungdomar. Avfärdar du dem missar du verkligen något.

Min största läsupplevelse var Nyckeln, den sista delen av Sara Bergmark Elfgrens och MatsStrandbergs trilogi om sju tonårshäxor i Bergslagen. Spännande, välskrivet, genomarbetat, med starka karaktärer som känns som ens vänner. Det känns som en klassisk idé att tvinga ihop en grupp sinsemellan väldigt olika personer att rädda världen tillsammans, och på ytan kan karaktärerna verka klyschiga (plugghästen, mobbaren, den mobbade, bimbon, och så vidare) men här får de verkligen djup och komplexitet. De bråkar och gör misstag och pratar som riktiga människor, precis som Maria G Francke påpekar i sin recension i Sydsvenskan. Rekommenderas för alla som någon gång varit tonåringar. Se också mitt tidigare blogginlägg om Cirkeln, del 1 i serien.

Cirkeln/I stället för Twilight #2

Jag har just läst en av de dramatiska höjdpunkterna i del två av Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren och jag känner fortfarande hur hjärtat bultar och adrenalinet pumpar i kroppen. De blir så verkliga, Linnéa, Minoo, Vanessa och de andra. Jag bryr mig på riktigt om hur det ska gå för dem.

Böckerna påminner mig om Joss Whedons kultförklarade tv-serie Buffy the vampire slayer på flera sätt. Ett av dem är just hur mycket karaktärerna lever i mig. Jag och min vän Madde satt och tittade på avsnitten flera timmar varje dag under en period och det var en av många fina gåvor hon gett mig. För ja, Buffy är lättsamma high school/college-miljöer, ironi och dåliga effekter, men det är också starka, komplexa karaktärer, spänning och fyndiga oneliners. Fantasyns monstrar blir ofta en metafor för olika problem som tonåringar kan möta och serien har starka feministiska inslag. Buffy, Willow, Xander och de andra blev lika viktiga som mina egna vänner och jag oroade mig ofta för hur det skulle gå för dem.

En annan likhet är handlingen. Särskilt den första säsongen av Buffy har starka likheter med intrigen i Cirkeln. Båda handlar om helt vanliga ungdomar som plötsligt upptäcker att de har övernaturliga gåvor. De råkar bo i en småstad där hinnan mellan vår verklighet och demonernas är extra tunn. De har en kufisk manlig mentor med starka historiska kopplingar som ska stötta dem. Och det som känns som den tydligaste stölden är att de har representanter för den magiska världens byråkrati som inte precis är på deras sida. På ett sätt är det faktiskt lite irriterande att författarna tagit så tydlig ”inspiration” från en annan källa. Men med det sagt gör de helt klart också något eget av sitt material. Och Buffy är i mitt tycke en av de bästa förebilder man kan ha.