Dansverk undersöker slöjan

I kväll ska jag och en kompis se Manta på Dansstationen, med efterföljande diskussion. Ska bli grymt! Den tunisisk-franska dansaren och koreografen Héla Fattoumi har varit med och gjort verket, som en undersökning av slöjan, hur den påverkar rörelsen, kroppen och hur vi ser på varandra bland annat. Jag intervjuade henne till första numret av Skånes Fria Tidning och den mycket intressanta intervjun kan du läsa här.

Stoppa pressarna! Blur är tillbaka!

Och glöm allt som jag någonsin skrivit om musikfestivaler och artister och annat trams. Det här är The Real Thing.

Blur har just nu två spelningar bokade i år: avslutningsceremonin på OS i London (där de toppar före The Specials och New Order), och Way out west i Göteborg.

Galet. Men inte nog med det:

De släpper en ny skiva! 

(Kanske. Enligt en intervju i nya numret av NME (25 feb, men finns på nätet nu) är det i alla fall en möjlighet. Och reportern fick höra en ny låt, i ungefär samma stil som musiken på 2003 års album "Think tank". Alltid något. Jag citerar:

Damon: Don't count on it.

Graham: It'll probably happen.

Alex: There are definitely no plans to make one.

Dave: It's no secret that we're working on something.) 

Det skulle i så fall vara första gången sedan just "Think tank", den enda riktiga skivan efter att gitarristen Graham lämnade bandet.

Om det är sant så kan det nästan vara värt att väcka min slumrande fansida Defining Blur till liv.

Eller inte.

På musikgalan Brit awards i dagarna fick de i alla fall priset "Outstanding Contribution To Music".Inte mer än rätt. Lyssna bara på min Bluriga Spotifylista så förstår du. ;)

För övrigt måste jag säga att Way out west ser sjukt lovande ut redan. Blur, Florence & the machine, Feist, Bon iver, The war on drugs, Black keys, First aid kit och Deportees. Det börjar naturligtvis samma dag som jag ska se OS-dressyr i London. Gah. Snacka om problems of the privileged...

Tjoho!

Älsklingarna Death cab for cutie är bokade till årets Siestafestival! Det var ju så fruktansvärt trevligt förra året, så jag funderar på om det inte är värt en biljett i år också. Ser att även till exempel Deportees och Jonathan Johansson ska dit. Är någon annan sugen?

Och så velar jag fortfarande när det gäller M83 på KB. De är ju sjukt bra iofs... Snart blir det nog bokat...

Dansföreställningen Manta ska jag i alla fall se på tisdag, på Dansstationen. Mer om det på bloggen framöver...

Jagfixering, etnicitet och kopplingen högklackat-orgasm

Jag tänkte inte att jag skulle skriva så mycket här, utan mest tipsa om andra texter som jag tycker att ni ska kolla in!

Dels var det Carolina Söderholm som i Sydsvenskan skrev så bra om Lunds konsthalls utställning av Miriam Bäckström "Motsatsen till mig är jag" att jag blev sjukt sugen på att gå dit innan den stänger den 25 mars. Jag har hängt mycket på Lunds konsthall i mina dagar, eftersom där alltid är intressant, alltid lugnt och stillsamt och alltid gratis. Men det var länge sedan nu, har så sällan tid att döda i Lund på det sättet längre. Nu känner jag dock att det är läge att göra en resa dit bara för att se konst. Ska bli kul!

Dels var det en av mina egna texter till Malmö Fria Tidning, så klart... ;) Jag har nämligen intervjuat en mycket intressant man, Thomas Chaanhing. Dansk skådis, aktuell just nu med en roll i Svts nya dramaserie "30 grader i februari". Och en förkämpe mot diskriminering på grund av etnicitet, kön och andra faktorer. Det blev ett spännande samtal om hur han själv ofta begränsas till att spela en typ på grund av sitt (kinesiska) utseende, om vilken skillnad ett blindtest kan göra och om att kulturen är sämre än näringslivet när det gäller mångfald. Rekommenderas!

Och dels vill jag tipsa särskilt om en av mina absoluta favoritskribenter, nämligen Hadley Freeman i The Guardian. På ytan handlar hennes frågespalt om mode, men det hade faktiskt lika gärna kunnat handla om vad som helst. Hennes vassa humor, normkritiska tänk och fantastiska formuleringsförmåga är värd att läsa oavsett om du bryr dig om kläder eller inte. En typisk rubrik är "Jeans aren't cool – they're dangerous. Just look at Jeremy Clarkson". Hon är helt enkelt grym!

Jag hade för övrigt missat ett av hennes inlägg, om att skotillverkaren Louboutin lyckats koppla högklackat till orgasmer, som jag måste citera här. För det första för att det är bra, och för det andra för att hon nämner världens bästa film, "The princess bride". Tjoho!

"In this now much-publicised interview, Louboutin claimed that "what is sexual in a high heel is the arch of the foot, because it is exactly the position of a woman's foot when she orgasms. So, putting your foot in a heel, you are putting yourself in a possibly orgasmic situation." To paraphrase Inigo Montoya in The Princess Bride, you keep using that word, Christian. But I do not think it means what you think it means. So unless you are intimating that "having an orgasm" is a fancy way of saying "having bunions", then no, wearing your insanely high shoes is not like having an orgasm", skriver hon. Så bra. (Bunion är för övrigt en form av artros i stortån.)

Having an argument with myself
Egentligen skulle jag vilja skriva något intelligent om det här. Men jag tror inte att jag kan skriva något bättre än: LÄS det som Maria Sveland har att säga på DN Kultur. Läs och begrunda. Och agera.

I stället kör jag något slags avledningsmanöver för alla mina känslor. Lite som kvinnan vars man omkom i en bilolycka. Hon klarade sig, men i stället för att larma SOS eller göra något annat konstruktivt, öppnade hon bakluckan och räknade apelsinerna, om och om igen, för att dämpa sin ångest. Eller så har jag fått det berättat för mig i alla fall.

För min del blir det Jens Lekmans ep ”An argument with myself” från i fjol (som jag just upptäckt). För att han är min favoritmänniska i hela världen just nu (utom min systerson). För att ingen annan kan skriva så här (det är ännu bättre med hans frasering och uttryck):
”I have to sit down on the curbside and count the coins in my pocket
See if I have enough cash to take a taxi home
...No
Alright, yes, can we just try to figure this out?
Can we just talk about this, please?
Nah, I don't wanna talk to you
OK, you wanna keep fighting?
Yeah, I wanna keep on fighting
Alright, fair enough”
För att han följt mig genom några av de viktigaste åren i mitt liv. För att han sjunger som en gud. Och för att han är lika kär i Kirsten Dunst som jag. ;)

En annan skiva som jag lyssnar på om och om igen just nu är The Pierces ”You & I”. Jag vet inte ens om den är särskilt bra, jag vet bara att jag är helt besatt av framför allt låten ”It will not be forgotten”. Bra röster gillar jag alltid, men melankolisk indiecountry är inte nödvändigtvis min grej. Det är inte djupt eller ens särskilt eget. Det är bara jäkligt bra. Får jag säga att det är bättre än First aid kit? ;)

Louisiana går från kvistar till träd

Louisiana har tre intressanta utställningar just nu, och mer bra grejer under året. Mest uppmärksamhet har väl Ai Weiwei fått, och ska du se honom har du fram till den 12 februari på dig. 

Jag tycker personligen inte att hans verk talar för sig själva fullt ut. Jag behövde informationstexterna för att sätta in dem i ett sammanhang och ge dem mening. En del är dock vackra eller roliga i sig. "Tree" är en underbar liten skog i utställningshallen som får mig att tänka på barndomens klätterträd. Vackert. Mycket kan man säga om "Fountain of light", men för mig är de kitschiga kristallerna också vackra. Men min favorit av det som visas i utställningen är ändå "Hanging man in porcelain", en vink till Marcel Duchamp. Snyggt gjort och kul.

Jag fick nog ändå mer ut av Andreas Gurskys lika storskaliga fotografier. Myllrande av detaljer, men också snyggt komponerande i stort. Han jobbar mycket med färger, vilket jag älskar, inte minst i bilden av ett lägenhetshus med olikfärgade rullgardiner i Montmartre och ett foto från Chicago chamber of commerce där de anställda verkar ha uniformer i olika fäger. Ibland finns bara en eller två små detaljer som nästan försvinner i ett stort landskap, som en linbana i dimman. Favoriten var kanske satellitbilden i serien "Ocean", där Nya Zeeland nästan försvinner i Stilla havet. Av uppenbara skäl. Bergen, vikarna och naturparkerna syns förbluffande väl på det avståndet. Men alla fotona är klart sevärda även för den som kanske inte brukar vara så konstintresserad.

Ellsworth Kelly är snarare motsatsen, en amerikansk konstnär, pionjär inom abstraktionen, som är mest intressant för den som, liksom jag, är sjukt imponerad av teknisk skicklighet. Jag blir alltid avundsjuk på tecknare som inte behöver sudda eller göra om utan som sätter en kontur med några få linjer. Några av hans teckningar av blommor och blad är extremt vackra. Kul att se.

Kommande utställningar som jag hoppas se är, som jag nämnt tidigare, "Avantgardens Kvinder 1920-1940" 14 feb-28 maj, samt även samlingen av självporträtt som ska visas 14 sep 2012-13 jan 2013. Även de nya tillskotten till samlingen "Pink caviar" 24 maj-19 aug och temat om nordisk arkitektur 29 jun-21 okt borde vara klart värda ett besök.

Provocerande om populärkultur

Första gången under Studio PSL som jag höll på att stänga av tv:n i protest var när Per Sinding-Larsen släckte i studion och plockade fram en kaffekopp att spå i. Va fan liksom. Men självklart måste jag utgå ifrån att den självparodiska framtoningen i SVT-programmet var medveten. Kanske till och med lite kul.

Att experterna i del ett av serien var två musikjournalister med många år i branschen, medan resten av panelen, förvisso föredömligt nog två kvinnor, var artister, ser jag som en brist. Behöver jag verkligen påpeka att det finns mer än en kvinnlig musikjournalist i Sverige? Gah. Intet ont om Titiyo eller Rebecca Scheja dock, de sa bra saker och tillförde diskussionen mycket. Klart att det är schyst med ett artistperspektiv på musiken.

Allra bäst med premiärprogrammet var ändå signaturen och lamporna. Och så lärde jag mig hur man uttalar Bon Iver (som om det vore franska, apparently). Fast jag har sagt det fel så länge nu att det nog är kört.

Nu låter jag neggig. Första delen var ett helgrymt program, intressant och annorlunda, som jag gärna hade sett fler än två avsnitt av under en säsong.

Nu ska jag titta på del två.