Provocerande om populärkultur

Första gången under Studio PSL som jag höll på att stänga av tv:n i protest var när Per Sinding-Larsen släckte i studion och plockade fram en kaffekopp att spå i. Va fan liksom. Men självklart måste jag utgå ifrån att den självparodiska framtoningen i SVT-programmet var medveten. Kanske till och med lite kul.

Att experterna i del ett av serien var två musikjournalister med många år i branschen, medan resten av panelen, förvisso föredömligt nog två kvinnor, var artister, ser jag som en brist. Behöver jag verkligen påpeka att det finns mer än en kvinnlig musikjournalist i Sverige? Gah. Intet ont om Titiyo eller Rebecca Scheja dock, de sa bra saker och tillförde diskussionen mycket. Klart att det är schyst med ett artistperspektiv på musiken.

Allra bäst med premiärprogrammet var ändå signaturen och lamporna. Och så lärde jag mig hur man uttalar Bon Iver (som om det vore franska, apparently). Fast jag har sagt det fel så länge nu att det nog är kört.

Nu låter jag neggig. Första delen var ett helgrymt program, intressant och annorlunda, som jag gärna hade sett fler än två avsnitt av under en säsong.

Nu ska jag titta på del två. 

...

Herregud. OK, tre män och en ung kvinna i en studio. Har vi kanske sett detta förut? Ganska många gånger?

Men fine, vi får ett inslag om den täta relationen mellan kollektivtrafik och musik. Här får jag en ny insikt och blir glad och inpirerad. (Vänta er en lista på bästa kollektivtrafikslåtarna inom en snar framtid.) Bara för att strax därpå börja hytta med näven när studiodiskussionen plötsligt ska handla om tunnelbanan i Stockholm. PSL, du är ju från Skåne från början, kom igen. Men ok, Frej Larsson slänger in Ronneby i diskussionen och det känns lite bättre.

Inslaget och diskussionen om Black Sabbath passerar utan anmärkning. 

Men är det inte att sparka på någon som redan ligger, att samstämmigt dissa Melissa Horn? Att börja prata om att hennes texter är att sparka in en öppen dörr, är inte det att sparka in en öppen dörr? Det här med att hon är skval, bakgrundsmusik och mys för folk som egentligen inte gillar musik - så otroligt nedlåtande mot "vanligt folk som inte vet bättre". Jag anser mig vara musikintresserad och jag tycker att Melissa Horn är en genuin artist med både röst och låtskrivarförmåga. Jag skulle aldrig få för mig att ha henne i bakgrunden när jag vill mysa, då skulle jag börja gråta. Hon är snarare en sådan artist som jag när jag var student skulle ha vridit upp högt och sjungit med till när jag kom hem klockan tre en söndagsmorgon och kände mig ensam. Om det är ett bra betyg vet jag inte, men hon är inget skval för mig. Nu sa Jan Gradvall att hennes musik bränner till. Tack.

Ja, kära vänner, vad är väl en kulturblogg till för, om inte att spy galla över sina kollegor? Uppenbarligen ett ypperligt program alltså, som väcker så många starka reaktioner. Försöker minnas när jag sedan blev så provocerad av ett tvprogram (fast det var nog i för sig när artisten Cilla Black berättade att hon flugit till New York bara för att köpa jeans, i ett brittiskt klädprogram). Se hela alltet på http://svtplay.se/t/104664/psl till och med den 24 februari.