Having an argument with myself
Egentligen skulle jag vilja skriva något intelligent om det här. Men jag tror inte att jag kan skriva något bättre än: LÄS det som Maria Sveland har att säga på DN Kultur. Läs och begrunda. Och agera.

I stället kör jag något slags avledningsmanöver för alla mina känslor. Lite som kvinnan vars man omkom i en bilolycka. Hon klarade sig, men i stället för att larma SOS eller göra något annat konstruktivt, öppnade hon bakluckan och räknade apelsinerna, om och om igen, för att dämpa sin ångest. Eller så har jag fått det berättat för mig i alla fall.

För min del blir det Jens Lekmans ep ”An argument with myself” från i fjol (som jag just upptäckt). För att han är min favoritmänniska i hela världen just nu (utom min systerson). För att ingen annan kan skriva så här (det är ännu bättre med hans frasering och uttryck):
”I have to sit down on the curbside and count the coins in my pocket
See if I have enough cash to take a taxi home
...No
Alright, yes, can we just try to figure this out?
Can we just talk about this, please?
Nah, I don't wanna talk to you
OK, you wanna keep fighting?
Yeah, I wanna keep on fighting
Alright, fair enough”
För att han följt mig genom några av de viktigaste åren i mitt liv. För att han sjunger som en gud. Och för att han är lika kär i Kirsten Dunst som jag. ;)

En annan skiva som jag lyssnar på om och om igen just nu är The Pierces ”You & I”. Jag vet inte ens om den är särskilt bra, jag vet bara att jag är helt besatt av framför allt låten ”It will not be forgotten”. Bra röster gillar jag alltid, men melankolisk indiecountry är inte nödvändigtvis min grej. Det är inte djupt eller ens särskilt eget. Det är bara jäkligt bra. Får jag säga att det är bättre än First aid kit? ;)