Recension av Torbjörn Flygts Outsider
Den här recensionen skrev jag ursprungligen för min kurs i kulturjournalistik vid Malmö högskola.
Recension: ”Outsider” av Torbjörn Flygt (Norstedts, 2011)
I Torbjörn Flygts Augustprisbelönade roman ”Underdog” lärde jag mig hur det var att växa upp som kille, i Malmö, på 70- och 80-talen, i arbetarklassen, med en ensamstående mamma. Världar som jag inte visste något om. Därför tyckte jag mycket om ”Underdog” och såg med stor förväntan fram emot denna uppföljare. ”Outsider” är en helt annan roman. Där ”Underdog” började i familjen, börjar ”Outsider” i kärleksrelationen. Familjen är ett fortsatt viktigt tema men fokus ligger på huvudpersonen Johan Krafts studieliv, yrkesliv, föräldraskap, flickvänner samt åter igen på samhällsklimatet. I ”Outsider” känner jag igen mig mer. Jag har också sett Sverige under 80- och 90-talen, pluggat i Lund och varit olyckligt kär. För mig blir igenkännandet faktiskt ett minus.
Böckerna presenteras inte som självbiografiska, men att de kan tolkas som det, vittnar om hur djupt trovärdiga de är. Flygt skriver helt enkelt fantastiskt bra. Han använder flera välfungerande grepp, som att övergå från att berätta i första person till tredje under en period då Johan skäms över sig själv. Författaren är sedan med och resonerar om bytet tillbaka till förstaperson. Snyggt. Även berättarröstens medelåldersperspektiv och hoppen i kronologin sköts med finess för att skapa dynamik och röda trådar utan att tappa fokus eller förvirra. Inte minst kan Flygt konsten att ta vara på talande detaljer och att ge oss fina utsnitt av vardag och relationer, till exempel diskussionen under en middag med en rasistisk golfare, systern Monikas desperation när kräksjukan slår till och tvättstugan är upptagen samt scenen där den blivande morfadern tappar sin sked i tallriken, som går sönder, vid beskedet om barnet som väntar. Jag ser bilder och får sympatier för människorna, och en del avsnitt kommer att leva i mitt minne länge. Men författaren håller samtidigt en distans som gör att jag inte kommer karaktärerna riktigt nära, och därför uteblir de starkaste känslorna under läsningen.
Det är dessutom djupt frustrerande att se på när Johan utan minsta självdistans faller in i kliché efter kliché, som bror, son, pojkvän och kompis. Kvinnor omges av mystik i stället för att vara jämlika vänner, och med de manliga kompisarna sups det eller snackas förförelse. Flickvännen Helena tar ansvar för det sociala livet och kontakten med Johans familj, och han blir ledsen men vet inte vad han ska göra åt det. Jag känner igen den här socialt avskurna mannen så väl och skulle verkligen vilja ha en teori om varför han uppstår om och om igen. Det svar jag läser in mellan raderna är att Johan förs i den här riktningen på grund av minsta motståndets lag, men det kanske bara är min tolkning.
Jag får känslan av att Flygt vill beskriva snarare än förklara sina karaktärer. För mig blir det ett minus. Jag förstår inte mer än innan jag började läsa. Därför tillhör inte ”Outsider” en av mina stora läsupplevelser för 2011. Den förblir en välskriven men i slutänden inte särskilt drabbande roman.
Recension: ”Outsider” av Torbjörn Flygt (Norstedts, 2011)
I Torbjörn Flygts Augustprisbelönade roman ”Underdog” lärde jag mig hur det var att växa upp som kille, i Malmö, på 70- och 80-talen, i arbetarklassen, med en ensamstående mamma. Världar som jag inte visste något om. Därför tyckte jag mycket om ”Underdog” och såg med stor förväntan fram emot denna uppföljare. ”Outsider” är en helt annan roman. Där ”Underdog” började i familjen, börjar ”Outsider” i kärleksrelationen. Familjen är ett fortsatt viktigt tema men fokus ligger på huvudpersonen Johan Krafts studieliv, yrkesliv, föräldraskap, flickvänner samt åter igen på samhällsklimatet. I ”Outsider” känner jag igen mig mer. Jag har också sett Sverige under 80- och 90-talen, pluggat i Lund och varit olyckligt kär. För mig blir igenkännandet faktiskt ett minus.
Böckerna presenteras inte som självbiografiska, men att de kan tolkas som det, vittnar om hur djupt trovärdiga de är. Flygt skriver helt enkelt fantastiskt bra. Han använder flera välfungerande grepp, som att övergå från att berätta i första person till tredje under en period då Johan skäms över sig själv. Författaren är sedan med och resonerar om bytet tillbaka till förstaperson. Snyggt. Även berättarröstens medelåldersperspektiv och hoppen i kronologin sköts med finess för att skapa dynamik och röda trådar utan att tappa fokus eller förvirra. Inte minst kan Flygt konsten att ta vara på talande detaljer och att ge oss fina utsnitt av vardag och relationer, till exempel diskussionen under en middag med en rasistisk golfare, systern Monikas desperation när kräksjukan slår till och tvättstugan är upptagen samt scenen där den blivande morfadern tappar sin sked i tallriken, som går sönder, vid beskedet om barnet som väntar. Jag ser bilder och får sympatier för människorna, och en del avsnitt kommer att leva i mitt minne länge. Men författaren håller samtidigt en distans som gör att jag inte kommer karaktärerna riktigt nära, och därför uteblir de starkaste känslorna under läsningen.
Det är dessutom djupt frustrerande att se på när Johan utan minsta självdistans faller in i kliché efter kliché, som bror, son, pojkvän och kompis. Kvinnor omges av mystik i stället för att vara jämlika vänner, och med de manliga kompisarna sups det eller snackas förförelse. Flickvännen Helena tar ansvar för det sociala livet och kontakten med Johans familj, och han blir ledsen men vet inte vad han ska göra åt det. Jag känner igen den här socialt avskurna mannen så väl och skulle verkligen vilja ha en teori om varför han uppstår om och om igen. Det svar jag läser in mellan raderna är att Johan förs i den här riktningen på grund av minsta motståndets lag, men det kanske bara är min tolkning.
Jag får känslan av att Flygt vill beskriva snarare än förklara sina karaktärer. För mig blir det ett minus. Jag förstår inte mer än innan jag började läsa. Därför tillhör inte ”Outsider” en av mina stora läsupplevelser för 2011. Den förblir en välskriven men i slutänden inte särskilt drabbande roman.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar