Som vuxen har jag inte reflekterat så jättemycket över Narniaböckerna, bara mints hur mycket jag älskade dem som barn, läst om och uppskattat dem lika mycket nu. Men när jag tänker efter är de ju ganska lustiga - sinsemellan extremt olika och med en rätt udda blandning av både påhittade och etablerade mytiska figurer från diverse traditioner.
Därför blev jag fascinerad av en artikel i Sydsvenskan i veckan om C.S. Lewis. Dels har författaren precis valts in i Poets' corner i Westminster Abbey (här är det väl ändå läge för ett "Äntligen!"?) och dels var han för något år sedan föremål för en bok som nu har kommit i en enklare version, "The Narnia code". Populistiskt, ja visst, men också jäkligt spännande.
Forskaren Michael Ward har nämligen en teori om att varje Narniabok motsvarar en "planet" enligt den gamla världens sätt att dela upp dem (solen, månen, och de fem planeterna som är närmast solen). Detta ska då förklara både stämningar och vilka figurer som dyker upp.
Tydligen är boken intressant läsning även om man inte alls håller med om teorin, eftersom den innehåller så mycket kul om medeltida symbolik. The Guardians mycket läsvärda recension tar även upp C.S. Lewis rätt uppenbara och omstridda kristna planteringar i boken och deras påverkan på till exempel en av mina andra författare, Philip Pullman. Artikeln rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar