Att komma över gammal kärlek

I veckan var jag på Linn Henriksson Strååts utställning Upplösningar på Makeriet i Malmö (till den 16 december, så skynda att fynda...). Den handlar om en självupplevd separation och olika delar av processen att komma vidare efter att relationen tagit slut. Bland annat ingår en video och en serie foton av fram- och baksidor på olika fysiska objekt med anknytning till relationen (bok- och skivomslag, biljetter, affischer...) som är sinnrikt presenterade i ett långt dragspel som fyller golvet. 

Jag hade en naiv förhoppning om att få hjälp med att bearbeta min egen ”stora” separation, men kände egentligen inte att jag fick några svar, vare sig från konstnären eller mig själv. Ett av verken är ett jättelikt pappersark, som hänger från taket. Båda sidorna är fyllda med handskrivna ord, som en straffuppgift efter skolan på svarta tavlan. På ena sidan står det ”jag måste släppa taget jag måste släppa taget jag måste släppa taget” om och om igen. På andra ”jag har släppt taget jag har släppt taget jag har släppt taget”. Men vad det magiska är som händer mellan ena sidan pappret och det andra förblir en gåta.

Jag tänkte att den återgivna sms-trafiken mellan konstnären och hennes ex i teatermanuskriptet Short message service kanske skulle ge någon ledtråd. Den var förvisso extremt fängslande att läsa med alla utbrottm insinuationer, felstavningar och insikter. Jag leds att misstänka att varje kärleksrelation är både likartad och unik. Och jag fick lite tröst av att se någon annans desparata vädjanden om att bli ihop igen. Dock avslutas texten med en riktig cliffhanger – något om att konstnären har något stort hon måste fråga exet om. Var det vid det mötet som allting vände? The suspense is killing me...

Som helhet, en tänkvärd och snyggt utförd utställning med hög igenkänningsfaktor. Rekommenderas.

När jag ändå är inne på ämnet måste jag passa på att lägga in ett litet vädjande till alla gyminstruktörer som möjligen läser detta att fundera noga på sina musikval. I slutet av ett gympapass är jag trött, fylld av vad det nu är för hormoner som träning producerar och allmänt känslig. Att i det skedet få höra ett av de senaste årens allra mest sorgliga låtar är faktiskt ingen hit. Jag gillar inte att gråta när jag stretchar.

”I had hoped you'd see my face and that you'd be reminded that for me, it isn't over. Never mind, I'll find someone like you...” 

Okej. Jag gillar Adeles ”Someone like you” men har lite problem med de här raderna. För det första är det bara jag som lyssnar som blir påmind om att för mig är det inte över. Inte så konstruktivt. För det andra ska man kanske inte leta efter någon som är precis som en person som det tagit slut med. Det kanske fanns ett skäl till att det tog slut med just den personen och det verkar ju dumt att göra om samma misstag. ;)