Det är inte ofta man får följa ett projekt så länge som jag försökt att hålla ett öga på regissören Gabriela Pichlers film Äta sova dö. Första gången jag såg hennes namn var i en notis i Sydsvenskan 2009, där det nämndes att hon fått ett stipendium. Jag kollade upp henne och förstod att hon var uppvuxen i Örkelljunga - och därmed perfekt att intervjua i min dåvarande roll som kulturreporter på P4 Kristianstad. Det visade sig att hon snart skulle provfilma sin första långfilm i Hässleholm och då fick jag följa med och banda en intervju för Sveriges Radio. Läs och lyssna här.Det är ett mycket spännande projekt av många skäl. Hon jobbar med befintliga miljöer i nordvästra Skåne, amatörskådisar och enkel utrustning. Hon lyfter fram arbetarklasspersoner med invandrarbakgrund som sällan syns på film. Och skildringen är både visuellt vacker, komplex och humoristisk utan von obenperspektiv.
"Jag vill förändra världen, hur präktigt och patetiskt det än låter. Många svenskar har en självbild, en bild av sitt land, att här är det bäst. Det är framför allt därför jag har gjort filmen - för att rasera den svenska självbilden", har hon sagt till tidskriften Filter.
Hennes kortfilm från utbildningen i Göteborg, Skrapsår, vann inte bara en Guldbagge utan även flera internationella priser, så förväntningarna på första långfilmen var stora. Med rätta, visade det sig. Äta sova dö vann publikpriset på Venedigs filmfestival och togs även ut till filmfestivalen i Toronto. Dessutom fick huvudrollsinnehavaren Nermina Lukac ett särskilt omnämnande på Zurichs filmfestival. Sydsvenskan gav filmen 5 av 5 i en mycket läsvärd recension av Ingrid Stigsdotter där hon hävdar att filmen kan bli en brytpunkt för hela den svenska filmen.
Jag lyckades göra en kort intervju per epost för Skånes Fria Tidning i samband med att filmen togs ut till Venedig som kan läsas här. Fria Tidningens kulturredaktör Kristian Borg skrev en jättefin artikel nu inför svenska premiären 5 oktober.
Och nu har jag äntligen varit på en av mina mest efterlängtade premiärer sedan Sagan om ringen. Jag hade tyvärr lite fel förväntningar och blev lite besviken över att handlingen tog slut där den gjorde. Det här är inte en film där händelserna står i centrum. Slutet i sig är dock fantastiskt och det faktum att jag inte var beredd på ett avslut då, trots att det gått 1 timme och 44 minuter sedan inledningessekvensen började att rulla, säger en del om hur fängslande filmen är. Skådespelarnas insatser var djupt imponerande och jag både skrattade och grät flera gånger. Nu ser jag med ännu större förväntan fram emot Pichlers nästa projekt. Oavsett vad det blir har hon uppenbarligen massor att tillföra svensk film.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar