Perfect or Join my picnic

Bara för att det tar lite tid mellan bliggposterna betyder det inte att jag inte är kulturell. ;) Just nu handlar det bland annat om Frightened rabbits nya skiva (fantastisk!) och Cirkeln-trilogin av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. Mer om dessa framöver hoppas jag, men nu vill jag tipsa om en spännande dansföreställning som visas 20-21 feb på Dansstationen, kl 19. Det är Christina Tingskogs Perfect or Join my picnic. Ser fram emot det!
Och på torsdag blir det samtal om dans och filosofi kl 19. Föranmälan till Skånes dansteater. Ska bli mycket intressant!

Quiz med filmcitat

Reglerna: 1 poäng vardera för filmens titel, namnet på karaktären som säger citatet, samt namnet på skådespelaren. Om filmen är del av en serie vill jag helst ha numret/namnet på just den här specifika filmen. Annars får ni bara ½ poäng.

Tänk på att några av citaten kommer ifrån filmatiseringar av böcker eller tv-serier, men det är då filmen som efterfrågas.

Ett av citaten är översatt till engelska från ett annat språk.

Några av skådespelarna är extremt svåra, det är smällar man får ta... ;)

Svaren kommer i separat kommentar!

1. Dodge this.

2. Stop, stop, stop! You're going to take someone's eye out. Besides, you're saying it wrong. It's LeviOsa, not LeviosAR!

Blurs alla b-sidor äntligen på Spotify!

Det är sådana här stunder man går och väntar på. Glädjeämnen i vardagen som gör livet lite lättare att leva. Dagens var upptäckten att Blur har lagt upp alla sina b-sidor på Spotify! Jag slipper alltså rota fram min visserligen vackra 10th anniversay box set som kostade mig hela 1399 kr år 1999 (men som i gengäld gett mig över 10 år av tillgång till sagda låtar och som dessutom innehåller varje singelomslag). Plus att även fanklubbsläppen I love her och Close finns med (som jag visserligen också har hemma, men det lär ju finnas rätt många som inte var medlemmar då tänker jag...).

Det finns hur många guldkorn som helst i detta material men för att nämna några säger jag:
- bombastiska I know (delad förstasida på bandets allra första singel She's so high)
- charmiga I love - "She don't care if I live or die - that is why I love her" ;)
- kulthitten Popscene, den sjukt grymma punkpopsingeln som "bara" gick till nr 32 på brittiska topplistorna och därför aldrig varit med på någon Blurskiva
- svängiga Mace och I'm fine
- bästa versionen av fantastiska For tomorrow, nämligen Visit to Primrose Hill extended version, där blåset ges det utrymme det förtjänar
- finfina Magpie, en tonsatt version av en dikt av William Blake
- duetten med bästa Francoise Hardy, To the end (La commédie)
- öronmasken St Louis som jag ofta kommer att tänka på - "I don't want to be here" lyder refrängen ;)
- deras kanske bästa b-sida någonsin, All your life
- Alex remix av Bugman som avslöjar hans undertryckta discoböjelser
- och den bästa remix jag vet, Cornelius avskalade j-popinfluerade tolkning av Tender.

Självklart har jag lagt upp alla de låtar som är värda att lyssna in sig på i en Spotifylista.

Högt betyg till Veronica falls

Nu har jag hittat en sådan där skiva som får mig att minnas vad jag egentligen gillar för musik. Tyvärr händer det inte så ofta men bitvis glad och bitvis melankolisk pop med R.E.M.-gitarrer och körsång är ju bland det bästa jag vet, varför lyssnar jag inte mer på band som Veronica falls?
Waiting for something to happen är en finfin skiva, full av tweepop och tydliga referensramar. Förutom R.E.M. hör jag spår från tidig Blur (lyssna på introna till Oily water och sedan My heart beats), allt inom tweegrenrenoch säkert en massa annat som jag har för dålig koll för att känna igen.
Det är helt enkelt många välbekanta, finfina ingredienser som blir till en välkomponerad och god ny rätt.

Jag har testat att lyssna på deras självbetitlade debut också och den är mest irriterande, med körer som bara upprepar nyckelord från raden innan tills det kryper i kroppen. Nej, det är nu de har hittat rätt och för alla som gillar indiepop finns här många guldkorn. Mina favoriter är som vanligast de mörkaste - If you still want me och Last conversation.

Enda minuset är låten Daniel, ett fint exempel på mitt ständiga hatobjekt, låtar på temat "jag klarar mig inte utan dig". Ett föga konstruktivt budskap vare sig för det aktuella förhållandet eller för alla oss andra som lyssnar. Jag klarar mig alltid utan dig - lyckligtvis. Men mer om det en annan gång... ;)

Torftigt eller talande om migrationspolitik?

Nu har jag skrivit min andra dansrecension, efter att ha sett Stimulation overload på Dansstationen den 31 januari. Texten kommer i nästa nummer av den antirasistiska tidskriften Mana nu i vår.

Kirstine Ilum och Somatic noise som gjort föreställningen beskriver den själva som "...en rå, brutal, fysisk och fartfylld föreställning. Svart poesi blandas med uppmaning till eftertanke när utanförskap i vårt samhälle blir belyst". Utgångspunkten är Europas hårda migrationspolitik.

För att stämma av om jag var helt ute och cyklade när jag skrivit klart läste jag ett par andra recensenters texter och det var intressant att se hur olika man kan tycka om samma sak. Jag hade nog gett föreställningen 4 av 5 om jag skulle sätta betyg men av Anders E Larsson på nummer.se får den bara en tvåa. Kristina Nilsson på Skånskan är däremot mycket mer positiv.

Förhoppningsvis får jag tillstånd att lägga upp min text här efter att den kommit i tryck. Och så får ni hålla tummarna för fler föreställningar i vår av en klart sevärd dansupplevelse!

Balkanfilmfest

Nya filmer från Balkan kan betyda allt från gansters som försöker att leva som i en Hollywoodfilm till historien om en lokal vampyr i Montenegro. Både Spegeln i Malmö och Kino i Lund deltar i den andra upplagan av Balkan New Film Festival som äger rum 8-10 februari. Läs om alla åtta filmer som visas i elva städer i Sverige på baneff.com.

Planekonomi, kyrkklockor och jättelika kaniner

Det har blivit en hel del kultur men desto mindre bloggande på sista tiden. Ska försöka att bättra mig. ;) Här är lite tips sedan sist i alla fall:

Saker jag sett/läst/hört:
Filmen Searching for sugarman - rekommenderas varmt! Fascinerande historia, mycket snyggt berättad.
Seriealbument All I want for Christmas is planekonomi (Sara Granér) - rolig och engagerad på samma gång, förra årets bok???
Utställningen Dans är närvarande, Lunds konsthall - svåröverblickat med massa videoklipp men bitvis grym. Måste se mer av Anna Halprin - blev sjukt sugen på att se hela långfilmen Breath made visible t.ex.
Konsert med Aimee Mann, KB, Malmö - hon gör ingen besviken. Höjdpunkten som vanligt det akustiska partiet. Lågmält men ack så träffande.
Skivor med We have band, Yeasayer, Jesca Hoop och Villagers. I fallande ordning (även om alla är bra). We have band är helt, helt fantastiska!

Artiklar jag skrivit:
Kyrkklockor och ny teknik ger glesbygden röst - om ett unikt och rätt galet gotländskt musikprojekt
Världshistoria om aktivism - om Radioteaterns satsning på 365 människorättskämpar
Roligt och direkt om rädsla, skuld och hat - om Jonas Hassen Khemiris nya pjäs Jag ringer mina bröder, om rasism och nya sätt att göra teater 
"Tyckte att Osby skulle behöva de här verken" - om när SVT:s Konstkuppen byggde jättelika djur i Skåne

Planerat framöver:
Det är dåligt med det... Dansstationens vårprogram känns mycket lovande, där blir nog en hel del nedslag. Och så ska jag se balettversionen av Alice i Underlandet på Spegeln. I övrigt får vi se... ;)

Stimulation overload

På torsdag ska jag se Kirstine Ilum/Somatic noises nya verk Stimulation overload, som har premiär i veckan på Dansstationen. Tror att det kan bli grymt! Jag har sett en snutt medan dansen höll på att ta form och fick känslan av att den är ovanligt "figurativ"/lätt att tolka för den som kanske är lite tveksam till mer abstrakt dans. Verkar också rätt brutal - handlar enligt upphovspersonerna om viktiga frågor kring flykt och övergrepp. Min minnesbild är en dansare med en papperspåse över huvudet som får saker kastade på sig... Planen är i alla fall att jag ska recensera verket för den antirasistiska tidskriften Manas nästa nummer, håll utkik!

Borders are bad for you!

Nu ska det handla om Asylmusikalen, äntligen! Den har tyvärr redan slutat gå - men jag hoppas precis som ensemblen själva sa under föreställningen att det här ska bli något som turnerar runt om i Sverige länge. No borders musical är nämligen något för alla.

Jag erkänner, jag köpte min biljett eftersom det var ett behjärtansvärt projekt. Ett samarbete mellan asylrättsaktivister och människor med egna erfarenheter av den svenska asylpolitiken, ett sätt att nå ut bortom plakat och insändare, ett demokratiskt kulturprojekt med hjärtat på rätt ställe. Men det var svårt att veta hur bra en grupp amatörer kunde göra en musikal från scratch.

Full pott till Äta sova dö!

Gabriela Pichlers debutfilm tog hem alla de tyngsta Guldbaggarna i går - bästa film, bästa manus, bästa regi. Dessutom fick Nermina Lukac priset för bästa kvinnliga huvudroll. Mycket välförtjänt - filmen är i en helt annan klass än det mesta som görs i Sverige - och extra kul för oss som tycker att Skåne, klassfrågor, rasism och starka kvinnor är viktiga att lyfta fram. Tjoho!

Det är Karneval i stan!

Så lyder rubriken på min recension av Karavans senaste föreställning Karneval som finns i senaste numret av Skånes Fria Tidning. Texten finns här.

Jag är ju ingen jättevan scenkonstrecensent (än!) men jag hoppas att jag har gjort den rättvisa. Det var en tänkvärd, rolig och omtumlande föreställning där alla medverkande stod för imponerande insatser. Jag hade ett par mindre invändningar men om du funderar på att se den rekommenderar jag det utan tvekan! Karneval går till och med den 27 januari. Läs mer på Karavans hemsida.

Missa inte att se Alma Söderberg gratis!

Dansaren och koreografen Alma Söderberg är en av mina senaste idoler. De verk jag sett av henne hittills (A talk, Cosas och Travail) har varit bland de bästa dansföreställningar jag upplevt - kreativa, lustfyllda, roliga, snygga, begåvade och smarta. Hon kombinerar sång, rytm, ord, musik och dans på ett väldigt skönt sätt.Nu finns chansen att se hennes genombrottsverk Cosas alldeles gratis på Lunds konsthall. Gör't! 12 och 13 januari klockan 13 är det som gäller.

Det finns också ett fint inslag från SVT:s program Sverige! att se på SVT play ett tag till om just Cosas. Och faktiskt hela verket på Alma Söderbergs egna videokanal på Vimeo. Det som väcker flest skratt börjar vid ca 12.45 och sedan kommer exempel på hennes vackra sångröst direkt efter, vid ca 13.30.

Och en trailer för grymma duetten A talk med Jolika Sudermann, ett sjukt imponerande och roligt verk... som jag skrev ett annat inlägg om direkt efter att jag sett den.

Det finns också en kort snutt ur hennes senaste verk Travail på Youtube med lite exempel på vad jag kanske skulle kalla human beatboxing. ;)

Finaste Aimee Mann

För mig är Aimee Mann en sådan där artist som känns som en gammal vän. Om jag gjorde musik har jag fått för mig att den skulle låta lite som hennes singer songwriterpop. Kanske inte så innovativ eller spännande rent musikaliskt, och inte revolutionerande teman heller, med fokus på mellanmänskliga relationer, men gedigen, melodisk och snygg med smarta, träffsäkra texter.

Och nu spelar hon på KB i Malmö igen, den 17 januari. Så självklart ska jag dit!

Jag upptäckte henne samtidigt som "alla andra", när hon gjorde soundtracket till en av mina favoritfilmer, Magnolia. Låtar som Save me och Deathly gjorde så klart intryck. Och sedan lyssnade jag på supergrymma Bachelor no.3 som har en del av samma låtar men också fantastiska tillskott som Red vines, som jag älskar. Och sedan kom Lost in space, en mörkare men lika underbar skiva. Några höjdpunkter där är Humpty dumpty och Pavlov's bell, men framför allt Invisible ink, en av mina favoritlåtar alla kategorier.

"Nobody wants to hear this tale
The plot is cliché, the jokes are stale
And baby we've all heard it all before
Oh I could get specific but
Nobody needs a catalog
With details of love I can't sell anymore..."

Men sedan släppte hon flera skivor som jag inte fastnade för och jag började att ge upp hoppet om henne. Tills Charmer kom i höstas, som är en riktigt grym skiva. Jag gillar bland annat Charmer och Crazytown men allra bäst är Red flag diver och Labrador. Som jag ser mycket fram emot att få höra live!

Årets bästa 2012

Jag vill inte vara en sådan som summerar musikåret redan i november (som t.ex. NME gjorde!). Men jag vet ändå redan nu att det kommer att vara en hel del guldkorn som jag missat och vars storhet jag kanske inte inser förrän i början av 2013. Det hände i alla fall i år och därför har jag med några eftersläntrare från slutet av 2011 nedan. Som vanligt har jag också upptäckt några äldre artister/skivor i år och dessa vill jag också inkludera. Hela Spotifylistan med all den musik jag gillat mest under 2012 finns här. Men här är också några listor som sammanfattar det allra bästa ur mitt musikår.

Upptäckterna
1. Alice B - Alice B
Går också in under årets bästa liveupplevelser. Skivan har flera riktigt bra spår men det är Någonting? Nej som fastnat allra mest hos mig. Fina grejer. Så ung men redan så begåvad. Jämförelserna med Håkan Hellström är mest orättvisa eftersom hon faktiskt sjunger bättre. Hon har ett fantastiskt band bakom sig med en sjukt begåvad backupsångare som vi säkert kommer att höra mer av även på egen hand och årets coolaste trummis.

2. Alex Winston - King con
Fire ant och Velvet Elvis är lätt två av årets bästa låtar. Snygg och välgjord pop med känsla.

3. Chairlift - Something
En av de skivor jag lyssnat allra mest på i år. 80-talsinspirerat med många olika stilar på samma platta. Grym. Bästa spår: Wrong opinion

4. Perfume genius - Put your back N 2 it
En av årets vackraste, vemodigaste och mest avskalade skivor. Se också John Grant nedan. Bästa spår: Dark parts

5. Siri Karlsson - Gran fuego
Mer folkmusik åt folket, säger jag. Bästa spår: Sierra Nevada och Den gamle

Weekend - vilken film!

Wow. Weekend är fängslande, ärlig och hjärtskärande och en av de finaste kärleksfilmer jag sett tror jag. Kanske årets filmupplevelse också. Plus en helt underbar filmlåt: John Grant - Marz. (Och Chris New är rätt söt också.)
Se. Eller läs mer på IMDB.

Årets största förluster

Varje år förlorar vi sorgligt nog några viktiga kulturpersonligheter (medan andra kommer till). Det känns som ett tillfälle att uppmärksamma det de bidragit med så här kommer min personliga sammanfattning av 2012 års tråkigaste dödsfall ur ett kulturellt perspektiv.

FÖRFATTARE
1. Margaret Mahy
Kanske årets allra sorgligaste kulturförlust enligt mig. Denna mångfaldigt prisbelönta nya zeeländska författare finns översatt till svenska och är kanske mest känd för underbara, humoristiska barnböcker som The great piratical rumbustification men har också skrivit fantastiska fantasy/sci-fiböcker för ungdomar som The changeover - fortfarande en av mina absoluta favoritböcker. En grym kombination av teman om att bli tonåring, familje- och kärleksrelationer och fantasy. The Guardian har publicerat en fin runa. Roligt att notera är att hon enligt en intervju för New Zealand book council räknade Diana Wynne Jones som en av sina favoritförfattare - jag med! Jag tänker alltid på henne med den här regnbågsfärgade peruken som hon ofta använde offentligt. ;)

Original photograph by Kathryn Lynskey 2011. Digitally altered by TimofKingsland. [CC-BY-SA-3.0-nz (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0/nz/deed.en)], via Wikimedia Commons.

Karavan vänder världen upp och ner

Den 11 januari är det premiär för Karavans senaste nycirkusföreställning - och jag har biljett! Det kommer att bli fantastiskt! Själva beskriver de Karneval så här - jag citerar för att det är så himla roligt...

"En interaktiv olydig nycirkusföreställning - Vi vänder världen, värderingar och värden. Akrobatiska krumbukter omkullkastar kung. Ung bestämmer och kvinnan har pung. Absurd, grotesk och hysteriskt kul för ung som gammal. Båten har hjul. Kaos blir till ordning och världen är ful."

Jag skäms lite för att jag inte har bättre koll på Karavan. Har bara varit i deras lokal en gång, för ett litet smakprov ur just denna föreställning under Folkbildningsföreningens och Sofielunds Folkets hus Världskulturdagar. Jag blev då sjukt impad inte bara av deras grymma akrobatik, utan för att de verkade ha så fruktansvärt roligt medan de gjorde sina konster. Extremt inspirerande.

Läs mer här.

Asylmusikal för en värld utan gränser

No borders musical har varit på gång i två år, med både asylrättsaktivister och papperslösa bland de medverkande. En tillbakablick från en framtid utan gränser, med reflektioner, sång och dans kring dagens migrationspolitik och människors upplevelser av den. Den 20 december blir det premiär på Bastionen i Malmö. Läs Alejandra Pizarro Correas artikel här. Eller boka biljetter hos Kulturcentralen. Flera av föreställningarna är redan utsålda, så det gäller att skynda sig!

The Narnia code

Som vuxen har jag inte reflekterat så jättemycket över Narniaböckerna, bara mints hur mycket jag älskade dem som barn, läst om och uppskattat dem lika mycket nu. Men när jag tänker efter är de ju ganska lustiga - sinsemellan extremt olika och med en rätt udda blandning av både påhittade och etablerade mytiska figurer från diverse traditioner.

Därför blev jag fascinerad av en artikel i Sydsvenskan i veckan om C.S. Lewis. Dels har författaren precis valts in i Poets' corner i Westminster Abbey (här är det väl ändå läge för ett "Äntligen!"?) och dels var han för något år sedan föremål för en bok som nu har kommit i en enklare version, "The Narnia code". Populistiskt, ja visst, men också jäkligt spännande.

Forskaren Michael Ward har nämligen en teori om att varje Narniabok motsvarar en "planet" enligt den gamla världens sätt att dela upp dem (solen, månen, och de fem planeterna som är närmast solen). Detta ska då förklara både stämningar och vilka figurer som dyker upp.

Tydligen är boken intressant läsning även om man inte alls håller med om teorin, eftersom den innehåller så mycket kul om medeltida symbolik. The Guardians mycket läsvärda recension tar även upp C.S. Lewis rätt uppenbara och omstridda kristna planteringar i boken och deras påverkan på till exempel en av mina andra författare, Philip Pullman. Artikeln rekommenderas!

Att komma över gammal kärlek

I veckan var jag på Linn Henriksson Strååts utställning Upplösningar på Makeriet i Malmö (till den 16 december, så skynda att fynda...). Den handlar om en självupplevd separation och olika delar av processen att komma vidare efter att relationen tagit slut. Bland annat ingår en video och en serie foton av fram- och baksidor på olika fysiska objekt med anknytning till relationen (bok- och skivomslag, biljetter, affischer...) som är sinnrikt presenterade i ett långt dragspel som fyller golvet. 

Jag hade en naiv förhoppning om att få hjälp med att bearbeta min egen ”stora” separation, men kände egentligen inte att jag fick några svar, vare sig från konstnären eller mig själv. Ett av verken är ett jättelikt pappersark, som hänger från taket. Båda sidorna är fyllda med handskrivna ord, som en straffuppgift efter skolan på svarta tavlan. På ena sidan står det ”jag måste släppa taget jag måste släppa taget jag måste släppa taget” om och om igen. På andra ”jag har släppt taget jag har släppt taget jag har släppt taget”. Men vad det magiska är som händer mellan ena sidan pappret och det andra förblir en gåta.